Socialdemokraterna är ute på en nostalgitripp. De vill spola tillbaka bandet, återvända till ett annat, tryggare Sverige, där alla känner samhörighet. De vill göra ägg av omeletten som de varit med och vispat ihop.

“Vi måste åter hissa den svenska flaggan på varje torg i hela landet för att visa att vi alla är del av samma samhällsgemenskap. Och det måste betyda något”, skriver på Aftonbladet Debatt fyra partiföreträdare med ordföranden Magdalena Andersson i spetsen.

Socialdemokraterna spolar tillbaka bandet i sin retorik. Något håller på att gå sönder i Sverige hette det inför valet 2014 när Andersson och hennes företrädare Stefan Löfven presenterade partiets valmanifest. Alliansregeringen “står still och är passiv”, anklagade S-ledaren.

“Vårt manifest är första steget i ett framtidsprojekt för Sverige där alla ska känna delaktighet. Det är en kraftsamling för att Sverige ska hålla ihop. Det betyder större hopp. Vi ska se till att skapa framtidstro. Vi ska inte vara rädda för framtiden, vi ska se fram emot den”, hette det då från Löfven.

Valet vanns och den som därefter knystade något om att Sverige var på väg åt fel håll, varnade för våldsutvecklingen, för massinvandringens följder, för fördjupad segregation, parallellsamhällen och andra alltmer påtagliga samhällsproblem, anklagades av S-ministrar för att ägna sig åt oansvarig svartmålning.

I en debattartikel på nationaldagen 2019, gick dåvarande partisekreteraren Lena Rådström Baastad och Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, Annelie Karlsson, till angrepp mot Sverigedemokraterna:

“De målar upp en bild av ett samhälle där allt förfaller och blir sämre.”

Sverige var alls inte bättre förr, slår de fast. Sverige är tvärtom ett föredöme i allt från jämställdhet till sysselsättning. “Vi har byggt ett starkt land där vi tar hand om varandra.”

Nu är Socialdemokraterna åter i opposition. Och nu låter det återigen annorlunda, mycket annorlunda. Det var bättre förr. Sverige håller inte på att gå sönder – Sverige har gått sönder. Tonen är alarmistisk. Landet är mitt inne i en nationell kris: “Oskyldiga liv släcks i en våldsspiral som samhället tappat kontrollen över.”

Nu är det inte alliansregeringen utan regeringen Kristersson som är passiv, som inte agerar, som inte ser till att saker händer “här och nu”. Åtminstone en sak förändras aldrig – varje regering som inte leds av Socialdemokraterna är oduglig.

Något måste göras, fast vad Socialdemokraterna skulle göra om de återfår den regeringsmakt de så hett åstundar, förblir oklart. Den som försöker hitta konkreta förslag i debattartikelns floskelmassor letar förgäves. Att partiet plågas av politiska fantomsmärtor efter ett förlorat land är däremot tydligt.

Läs även: Skogkär: Med den migrationspolitiken hjälper ingen integrationspolitik

På en punkt har Andersson rätt. Läget är allvarligt. Om detta kommer blodiga påminnelser i stort sett varje dag.

Natten till torsdagen besköts en familj i sin villa i Västberga i södra Stockholm. Båda föräldrarna träffades av kulor och mannen avled. Även ett av barnen skadades. Enligt uppgifter i bland annat Expressen kan mordet kopplas till den pågående gängkonflikten i Stockholm, men familjen ska inte ha några kopplingar till kriminella nätverk. Som det ser ut har ännu ett oskyldigt offer skördats i Sveriges lågintensiva inbördeskrig.

På torsdagen samlades alla partiledare för ett möte med regeringens nationella säkerhetsråd. Socialdemokraterna kommer inte “att sätta käppar i hjulet” om regeringen behöver få igenom ny lagstiftning snabbt, försäkrade Magdalena Andersson inför mötet. Efteråt var hon, liksom den övriga oppositionen. förutsägbart missnöjd.

”Jag är djupt besviken att regeringen inte kunde presentera några nya åtgärder. Jag får lite grann känslan att regeringen saknar krisinsikt”, sade Andersson till Ekot. Tämligen magstarkt med tanke på den luftpastej hon föregående dag själv serverat i Aftonbladet.

Men regeringen behöver inte bry sig om oppositionens klagolåt. Kristersson regerar med en majoritet av riksdagsmandaten i ryggen och kan ta de rödgrönas missnöje med jämnmod.

Medan Socialdemokraterna i sin maktlösa oppositionsroll på olika sätt försöker framstå som politiskt relevanta, jobbar regeringen på efter bästa förmåga för att Polisen och övriga delar av rättsväsendet ska kunna hålla jämna steg med de kriminella.

Efter mötet med säkerhetsrådet meddelade regeringen att två lagförslag ska köras i ett snabbspår. Det gäller tillfälliga visitationszoner som nu är tänkta att träda i kraft 1 mars nästa år istället för 1 januari 2025, samt förslaget om vistelseförbud som ska börja gälla 1 februari istället för 1 juli nästa år.

På torsdagen tog justitieminister Gunnar Strömmer (M) också emot en utredning om ytterligare hemliga tvångsmedel. Bland förslagen finns åtgärder som ska ge polisen nya redskap. Strömmer räknar med att regeringen kommer att gå vidare med huvuddelen av förslagen.

Sedan den 1 oktober är det tillåtet för polisen att använda sig av hemliga tvångsmedel som telefonavlyssning mot kriminella gäng även när det inte finns några konkreta brottsmisstankar. I utredningen föreslås att polisen också ska kunna använda hemlig rumsavlyssning, buggning, och utföra husrannsakan i förebyggande syfte för att förhindra allvarlig brottslighet.

I vilken utsträckning dessa och tidigare åtgärder kommer att få avsedd effekt står skrivet i stjärnorna. Ännu skymtar ingen vändning.

Det finns ingen anledning att välkomna denna ökande repression, för det är vad det handlar om. Mer av övervakning. En allt mer kringskuren personlig integritet. Att tvingas låsa in allt fler brottslingar allt längre är inte heller något att sträva efter. Det är ett nödvändigt ont. Och det är dyrt.

Något trovärdigt alternativ till regeringens rättspolitik har oppositionen dock inte. Bandet går inte att spola tillbaka. Det samhälle som fungerade utan alla dessa repressiva inslag, alla dessa hårdare tag, är borta och kommer inte tillbaka.

Läs även: Skogkär: Senfärdiga socialdemokraters sällskap