Miljöpartiets idoga försök att sprida klimatpanik tycks inte räcka för att opinionssiffrorna ska lyfta. I alla fall inte tillräckligt högt för att partiet ska kunna hålla sig kvar i riksdagen.

Nu testar partiets företrädare om det istället går att vinna sympatier och stödröster genom att utmåla sig som offer för en hatkampanj.

“Ulf Kristerssons enda väg till statsministerposten är att trycka ut Miljöpartiet ur riksdagen för att sedan sätta sig och styra med rasisterna i baksätet”, skriver partisekreteraren Katrin Wissing och partiets ekonomiskpolitisk talesperson Janine Alm Ericson i Aftonbladet.

Enligt Wissing och Alm Ericson använder sig Moderaterna av “desinformation och falsk propaganda” på ett sätt som för tankarna till Rysslands diktator Vladimir Putin. I samma andetag anklagas Moderaterna för att vilja använda rättsapparaten “för att straffa klimataktivister hårdare och begränsa miljöorganisationernas rätt att tala för naturen” – även det inspirerat av hur Putin förföljer politiska motståndare, får man förmoda.

Språkröret Per Bolund kom i sitt tal under politikerveckan i Almedalen med liknande anklagelser. Här var Moderaternas kampanj orkestrerad av den “fossila makten och kapitalet”.

Miljöpartiet, vars företrädare satt i system att beskriva sina politiska motståndare som nazismanstrukna – “blåbruna” – klagar över tonen i svensk politik. I denna hycklande gråtvals dansar stora delar av den domesticerade pseudohögern med, de som likt Centerledaren Annie Lööf och DN:s ledarsida hellre ser ett evigt rödgrönt regeringsinnehav än en regering där Sverigedemokraterna ges inflytande över politikens inriktning.

Åker Miljöpartiet ut reduceras statsminister Magdalena Anderssons chanser att bilda regering efter valet drastiskt. Detta inser även Socialdemokraterna. Magdalena Andersson vinnlägger sig därför om att prisa Miljöpartieta insatser under den gångna mandatperioden och kastar till och med slängkyssar till Bolund i riksdagen.

Men inte ens slängkyssar från en statsminister lär rädda MP kvar i riksdagen. Vad som behövs är politisk hårdvaluta, stödröster från övriga väljare i det rödgröna blocket – från dem som i vanliga fall skulle ha röstat S, V eller C. Och Miljöpartiets retorik om hatkampanj bör främst ses som ett försöka att motivera dessa väljare att taktikrösta på MP för att på så sätt säkra fortsatt rödgrönt maktinnehav.

Läs även: Skogkär: Inte ens Miljöpartiets väljare tror på partiets politik

Det är numera glest mellan kärleksbetygelserna till Bolund och hans partikamrater.

Partiets företrädare och sympatisörer är illa omtyckta. Om detta råder ingen tvekan. Enligt den nationella SOM-undersökningen 2021 hör miljöpartister till de grupper som flest människor ogillar starkt. Endast Sverigedemokrater, abortmotståndare, vaccinmotståndare och klimatförändringsförnekare är mer illa sedda. För miljöpartisterna, som betraktar sig själva som Guds gåva till väljarna, mänsklighetens räddare och det godas främsta förkämpe, kommer väl detta som en chock.

Inte ens Gretagenerationen, de som likt miljöaktivisten Greta Thunberg i år får rösta för första gången, tycks vara imponerade av den politik Miljöpartiet har att erbjuda. Tidigare har MP haft ett starkt stöd bland yngre väljare. Så är det inte längre. Inför valet 2014 var det närmare 16 procent av de yngsta väljarna som uppgav att Miljöpartiet skulle få deras röst. I dag är det bara 3,9 procent av dem mellan 18 och 29 år som skulle rösta på De gröna, enligt siffror SCB tagit fram för Dagens Nyheters räkning. Och ändå är miljö och klimat de frågor unga väljare anser viktigast.

Att de låga opinionssiffrorna skulle kunna bero på att människor helt enkelt fått nog av följderna av partiets politik, är en tanke som inte tycks ha slagit partiledningen.

För att förklara varför det går uselt i opinionen för Miljöpartiet krävs inga konspiratoriska idéer om politiska motståndare som är köpta av ett mäktigt, anonymt och ansiktslöst “fossilkapital”.

Miljöpartiets faktiskt förda politik inom energi- och migrationspolitik räcker långt för att förklara den ilska mot partiet och dess företrädare som uppenbarligen finns. På båda dessa områden står MP för en extrem politik.

Först gick Miljöpartiet till val på att stänga ned kärnkraftsreaktorer. Därefter skröt Miljöpartiet om att de lyckats stänga ned kärnkraftsreaktorer. När elpriset sedan började skena, bland annat som en följd av denna förtida avveckling, ville Miljöpartiet inte längre ta åt sig äran för nedstängningen. Numera heter det från Bolund med flera att det var “marknaden” som bestämde att reaktorerna skulle stängas ner.

Att det var Miljöpartiet som i det längsta såg till att de svenska gränserna hölls öppna under flyktingkrisens 2015, när närmare 160 000 asylsökande kom till Sverige, råder det ingen tvekan om. Två veckor innan dåvarande språkröret Åsa Romson med gråten i halsen tvingades medge att gränsen var nådd för hur många asylsökande Sverige kunde ta emot, ansåg hon fortfarande att gränsen inte var nådd. Och i stort sett omgående började ledande miljöpartister tala om att det inte var det stora antalet asylsökande som var problemet utan att det svenska mottagningssystemet hade för dålig kapacitet. Sverige borde kunna ta emot uppemot 150 000 asylsökande även 2016 enligt de gröna språkrören.

Miljöpartiets betydelse för de senaste decenniernas framväxt av utanförskapsområden och parallellsamhällen i Sverige kan svårligen överskattas.

De grönas insatser i svensk politik sammanfattas bäst på följande sätt:

Sällan har ett så litet parti ställt till så mycket elände för så många.

Att MP på kuppen gjort sig djupt och innerligt avskytt i vida kretsar kan bara miljöpartister förvånas över.

Läs även: Skogkär: Miljöpartiet är riksdagens verkliga extremparti