Det är inte mycket som går Miljöpartiets väg just nu. Och det finns det all anledning att vara tacksam för. En dålig dag för Miljöpartiet är i regel en bra dag för Sverige.

När regeringen igår eftermiddag fattade det historiska beslutet att Sverige ska ansöka om medlemskap i försvarsalliansen Nato innebar det ännu en motgång för Miljöpartiet. I den riksdagsdebatt som föregick beslutet gjorde språkröret Per Bolund inga försök att dölja sin besvikelse.

Att det utan alliansfrihet kommer att bli mycket svårare för Sverige att bidra till fred och avspänning, var en av många konsekvenser Bolund beklagade.

“I en tid av ökande spänningar i världen så behövs mer än någonsin också globala aktörer som kan verka för fred, för konfliktförebyggande, för medling i pågående konflikter. Här har Sverige en stolt tradition att falla tillbaka på”, sade Bolund.

Vilka krig och konflikter de senaste decennierna som förebyggts tack vare det alliansfria Sveriges framgångsrika medling nämnde språkröret inte. Så är de uppenbara exemplen också svåra att finna.

Föreställningen att Sverige betraktas som ett föregångsland på i stort sett varje område, drömmen om att ifall bara det upplysta Sverige pekar ut rätt riktning så kommer världen i övrigt att rätta in sig i ledet, sitter djupt i en sann miljöpartist.

Det finns skäl att vara ytterst tacksam för att Miljöpartiet valde att lämna regeringen i november förra året. Därmed har partiet inte haft möjlighet att sabotera Sveriges väg mot Nato inifrån regeringskansliet, så som partiet genom åren saboterat andra viktiga politikområden som migration och energi.

I den senaste opinionsmätningen från Kantar Sifo får MP 2,7 procent, och ligger därmed en bra bit under riksdagsspärren. Mycket kan fortfarande hända fram till valet i september, men så här långt ser det hoppfullt ut. Alldeles bortsett från partiets huvudlösa sakpolitik på i stort sett varje upptänkligt område innebär en riksdag utan Miljöpartiet att utsikterna för ett maktskifte ökar.

Säkert hoppades partiledningen att avhoppet från regeringen i november förra året skulle leda till ett opinionslyft. Så har det inte blivit. Tvärtom tycks väljarna ha börjat överge Miljöpartiet ungefär samtidigt som partiet lämnade regeringen. I Kantar Sifos novembermätning 2021 fick Miljöpartiet 3,6 procent. Därefter har det sakta men säkert gått utför.

Mätningarna från andra opinionsinstitut visar samma trend. I Novus väljarbarometer i november 2021 fick MP 4,8 procent. I maj i år var partiet nere på 3,3 procent.

Läs även: Skogkär: Det går inte att ta Miljöpartiet på allvar

Miljöpartiet har länge talat om att bredda sin politik. Inför valet 2014, när Gustav Fridolin var språkrör, gjorde partiet ett försök att ta över skolfrågan. Det gick inget vidare. När Novus i dag frågar väljarna vilket parti som enligt dem har den bästa politiken i de tio viktigaste sakfrågorna, är andelen som svarar att MP har den bästa politiken för skolan försumbar: 1 procent.

När Märta Stenevi utsågs till nytt språkrör på partiets extrakongress i januari förra året talade även hon om att partiet skulle bredda sin politik för att på så sätt locka fler väljare. Vid den ordinarie partikongressen i oktober förra året antogs ett program för “social rättvisa”. I Miljöpartiets tappning är det samma sak som högre skatter, högre bidrag och ökade regleringar. Nu blir det “kannibalism på vänsterkanten”, kommenterade statsvetaren Marja Lemne den gröna vänstergiren.

Men om resultatet blivit kannibalism så är det snarare andra partier som tuggat i sig Miljöpartiets väljare. Att överträffa Vänsterpartiet i vänsterpopulism är dessutom betydligt lättare sagt än gjort.

Rapporten från Novus måste vara deprimerande läsning för partiledningen. På område efter område hamnar MP sist. I regel är det bara någon enstaka procent om ens det som anser att Miljöpartiets politik är bäst. Om man utgår från valresultatet 2018, då partiet fick 4,41 procent, anser merparten av Miljöpartiets egna väljare att andra partier har den bästa politiken i åtta av de tio sakfrågor de anser är viktigast.

Endast i en sakfråga är Miljöpartiet starkare än övriga partier: miljö/klimat. Dock är det bara 15 procent av väljarna som anser att Miljöpartiet har den bästa miljö- och klimatpolitiken. Övriga 85 procent anser att något annat av riksdagens sju partier är bäst på området.

I likhet med andra partier som tappar i opinionen är förklaringen från den gröna ledningen när de låga opinionssiffrorna kommer på tal att partiet “inte når ut” med sin politik.

En troligare orsak är att partiet faktiskt når ut alldeles utmärkt med sin politik och gör det ännu bättre utanför regeringen. Efter nästan sju år med Miljöpartiet i regeringen är det dessutom svårt att hysa några illusioner om vad partiet står för.

Skulle det även efter valet finnas en bred majoritet för ett Natomedlemskap, så kommer MP att acceptera det utfallet, avslutade Per Bolund sitt anförande. Storsint av honom. Om allt vill sig väl kommer den majoriteten desstom att vara ännu lite bredare än i dag – av den enkla anledningen att Bolunds parti inte längre finns kvar i riksdagen.

Läs även: Skogkär: Miljöpartiet är riksdagens verkliga extremparti