Regeringen lägger ner stor möda på att förhindra att statsbidrag missbrukas. Nu aviseras strängare demokratikrav. Det hade varit enklare och effektivare med en rejäl vårrensning i bidragsfloran.
Regeringen och Sverigedemokraterna föreslår nya regler för stöd till trossamfund, stöd från Allmänna arvsfonden och statsbidrag till övriga civilsamhället. Syftet är att förhindra att pengar går till antidemokratiska krafter.
Det är stora belopp det handlar om. Totalt delar staten årligen ut över 20 miljarder kronor till det som kallas civilsamhällets organisationer. Samtidigt är det sedan länge känt att kontrollen är dålig och missbruket utbrett.
Regeringens proposition kommer att överlämnas till riksdagen i nästa vecka. Först då blir innehållet offentligt. Men i en debattartikel i Svenska Dagbladet drar företrädare för Tidöpartierna upp huvudlinjerna i förslaget. Med den nya lagstiftningen kommer det enligt Tidöpartierna att vara lätt att göra rätt och tydligt vad som händer den som bryter mot demokrativillkoret. Reglerna beskrivs som “enhetliga, proportionerliga och rättssäkra”. Tro det den som vill.
Trossamfund eller andra organisationer som uppmanar sina medlemmar eller allmänheten att använda “konkurrerande system för rättsskipning” eller att motverka genomförandet av fria val nämns som exempel på brott mot demokrativillkoret. Att bedriva extremistisk verksamhet eller propagera för extremism, liksom samröre med extremism, till exempel att hyra ut lokaler till extremistiska organisationer, kommer också att betraktas som brott mot demokrativillkoret.
Det ska onekligen bli intressant att se hur dessa olika villkor kommer att tolkas och var gränserna dras. Extremism ligger inte sällan i betraktarens öga.
Den svenska islamistiska rörelsen, förtjänstfullt kartlagd i i Sameh Egyptsons doktorsavhandling Global politisk islam? Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige, är till stor del uppbyggd med allmänna medel, inte minst genom bidrag från Myndigheten för stöd till trossamfund. Organisationer som får statligt stöd ska ha “ett syfte och en verksamhet som är förenligt med de värderingar som präglar ett demokratiskt samhälle”, heter det i debattartikeln. Kommer muslimska brödraskapets olika frontorganisationer även fortsättningsvis att kvala in som statsstödsberättigade? Är islamisters uttalade strävan att bygga ett muslimskt parallellsamhälle – de kallar det civilsamhälle – något som staten bör stötta ekonomiskt?
Läs även: Altstadt: Skattefinansierade hallickar och stödet till trossamfund
Det statliga stödet till civilsamhället har som nämnts missbrukats under lång tid. I en nyligen publicerad granskning av Allmänna arvsfondens verksamhet kom Riksrevisionen fram till att risken var stor att fondens pengar hamnar i händerna på oseriösa eller kriminella aktörer. “Ekonomisk, organiserad och demokratihotande brottslighet har förekommit, utreds eller misstänks hos personer i organisationer som får pengar för att driva arvsfondsprojekt.”
I en annan granskning från förra året, denna gång av bidragsgivningen vid Jämställdhetsmyndigheten, Myndigheten för stöd till trossamfund, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor och Socialstyrelsen blev Riksrevisionens slutsats att kontrollen var bristfällig och att myndigheterna i stor utsträckning litade på de uppgifter som lämnades i bidragsansökningarna.
Samma naivitet präglar bidragsgivningen till studieförbunden, omkring 2 miljarder kronor årligen. “Kontroll och uppföljning brister i alla led”, konstaterade Riksrevisionen i en granskning 2022.
Det är uppenbart att kontrollen av vart stödet till civilsamhället går och hur det i praktiken används kan och måste skärpas. Men de som vill utnyttja systemet kommer alltid att hitta vägar och kryphål. Se på den ojämna kamp myndigheterna fört och för mot extremister som utnyttjar friskolesystemet för att berika sig och för religiös indoktrinering. Eller myndigheternas arbete för att stoppa läckaget till kriminella ur socialförsäkringssystemet.
Det enda statsstöd som inte riskerar att missbrukas är det som aldrig betalas ut.
Civilsamhället är den del av samhället som varken är stat eller marknad, åtminstone i teorin oberoende och fristående, vilande på enskilda medborgares initiativ och insatser. Men när ett civilsamhälle i så hög grad som det svenska är beroende av offentligt stöd kan det ifrågasättas om det verkligen gör skäl för namnet.
En långsam avvänjning av detta civilsamhälle från bidragsberoendet kan lämpligen börja med stödet till trossamfund. Vad människor tror på och vilka gudar de tillber är i ett fritt samhälle upp till dem själva. Och i den mån denna religiösa utövning kräver ekonomiska uppoffringar bör det också vara de troendes ensak.
