Efter de våldsamma upploppen har frågan om landet går mot någon form av inbördeskrig hamnat i centrum för den franska debatten. Med tanke på den likartade utvecklingen i Sverige måste frågan ställas även här.
I en debatt med Marine Le Pen i den franska presidentvalrörelsen förra våren varnade Emmanuel Macron för inbördeskrig om Le Pen skulle segra. Frankrike återvalde Macron, men inbördeskriget – som kan ta sig många former – det kom ändå.
En ung man från Parisförorten Nanterre dödades den 27 juni av polis under omständigheter som fortfarande inte är klarlagda. Våldsamma upplopp bröt omedelbart ut och spred sig snabbt över hela Frankrike. Ett högst provisoriskt facit för de sex nätter av kaos och våld som följde ser ut så här: omkring 5 000 brända fordon, 1 000 eldhärjade eller vandaliserade byggnader – däribland över 200 skolor. 250 angrepp mot polisstationer, över 700 skadade poliser och en brandman som omkom under släckningsarbete. I pengar räknat rör det sig uppskattningsvis om värden för långt över en halv miljard euro som gått förlorade. 45 000 utkommenderade poliser räckte inte för att stoppa våldet och förstörelsen.
I den intensiva debatt som oundvikligen följt i upploppens spår ställs frågor om inbördeskriget redan är här eller om detta bara var en föraning om vad som väntar i en alls inte avlägsen framtid.
Varningar om ett hotande inbördeskrig har hörts förr i Frankrike. I april 2021, i ett öppet brev riktat till landets politiska ledning, däribland president Macron, varnade ett stort antal officerare för att den förda politiken är på väg att leda till nationens upplösning och sönderfall – och i förlängningen inbördeskrig.
I det öppna brevet beskrivs hur “islamismen och förorternas horder” är på väg att ta kontroll över delar av nationen och omvandla dem till områden som lyder under andra lagar än den franska konstitutionen.
Det var ett budskap som inte togs emot väl av den politiska elit det var riktat till. Och den som talar om “förorternas horder” inbjuder till att snabbt avfärdas som högerextremist och reaktionär rasist.
Numera kan de som varnar för inbördeskrig inte längre viftas bort som alarmister, extremister eller stollar. Hotet har blivit så uppenbart att dess existens inte kan förnekas. Problemen har vuxit sig så stora att i stort sett alla är överens – något måste göras. Men vad? Om nu något fortfarande kan göras för att vända utvecklingen.
Läs även: Skogkär: Upploppen handlar om islam
De franska förorterna har länge varit ökända, en explosiv blandning av importerad amerikansk ghettokultur, våldsbejakande separatistisk islamism, invandrad arabisk-muslimsk kultur, i bostadsområden kontrollerade av kriminella gäng.
“Det vi tvingas bevittna är ett slags smygande lågintensiv väpnad konflikt som är mer än bara ett stegvis ökande våld. Samhällets våldsmonopol, själva kännetecknet för en suverän fungerande statsmakt, har bit för bit gröpts ur och finns inte längre.”
Detta är inte en beskrivning av situationen i Frankrike, även om det mycket väl skulle kunna vara det. Det är en beskrivning av situationen i Sverige, hämtad från en debattartikel av Wilhelm Agrell, seniorprofessor i underrättelseanalys vid Lunds universitet.
Agrell skrev detta hösten 2019 och det är svårt att se att det skett någon avgörande förändring sedan dess. Tvärtom har färden över det sluttande planet fortsatt. Där Frankrike befinner sig i dag kommer Sverige sannolikt att befinna sig imorgon. Det kan dröja tio år, det kan gå fortare än så.
“Det riktigt allvarliga handlar alltså inte om läget här och nu, som är illa nog, utan om vart vi är på väg. Det är den inre väpnade konfliktens destruktiva dynamik som vi måste uppmärksamma och bekämpa om landet, det land som vi vill leva i, skall kunna räddas”, skrev Agrell.
Precis som i Frankrike har svenska politiker valt att i det längsta blunda för verkligheten eftersom verkligheten är alltför obehaglig . Därmed har uppgiften att bryta utvecklingen blivit oändligt mycket svårare, i värsta fall omöjlig.
