När justitieminister Morgan Johansson (S) besöker Rosengård i Malmö några dagar efter upploppen filosoferar han kring den dansksvenske koranbrännaren Rasmus Paludan. Den mannen måste av någon obegriplig anledning hata Sverige, är ministerns slutsats.

Morgan Johansson – och många med honom – borde snarare fundera över varför alla de hundratals stenkastande deltagarna i påskhelgens våldsamma upplopp verkar hata och förakta Sverige. De personer som, enligt rikspolischef Anders Thornberg, var ute efter att döda poliser.

Morgan Johansson – och många med honom – borde också fundera över varför våldsverkarna i de otaliga filmklipp som spridits i sociala medier ropar “allahu akbar” medan de demolerar polisens bilar.

För upploppen, hävdas det med stor emfas på sina håll, har ju inget med religion eller muslimsk tro att göra.

De muslimer som de senaste dagarna fått komma till tals i medierna ger en annan bild. För dem finns ett tydligt samband.

“Muslimer utgår mycket från Koranen. Det handlar om hur vi lever, vår livsstil. För många är islam förknippat med ens identitet”, förklarar en ung man från Örebro den våldsamma vreden.

En kvinna boende i Rosengård verkar måttligt upprörd över uppeldade bilar och en brandhärjad skola. Hon tycker att de stenkastande “ungdomarna” nog gick för långt, men:

“Vi har inte våld i vår religion, men detta är till nästa gång så att man inte bara ger tillstånd, detta är provocerande […] detta är konsekvenserna, alltså religion, det är ett rött streck för oss.”

Inlindat men tydligt nog.

I samband med att Paludan getts tillstånd att demonstrera i Jönköping gjorde Islamiska Samarbetsrådet följande uttalande:

“Islamiska Samarbetsrådet (ISR) ser Koranbränningen som ett våldsuttryck mot muslimer som kollektiv. Vi menar därför att denna typ av antimuslimskt våld inte ska ses på något annat sätt än hets mot folkgrupp och bör därmed medföra tydliga fördömanden från politiken samt åtgärder som förhindrar förekomsten av antidemokratiska och hatiska aktioner.”

Att yttrandefriheten ska inskränkas så att religioner och religiösa symboler fredas är ett återkommande krav från i princip alla muslimska organisationer; har så varit i decennier och inget tyder på att kraven kommer att upphöra.

Våldsverkarna är inte enbart enskilda förvirrade individer. De ingår i ett sammanhang, en gemenskap, de utgör ett kollektiv. Därmed inte sagt att alla i denna gemenskap applåderar eller uppskattar våldet. Det innebär inte nödvändigtvis att de tar avstånd heller. Eller att de inte kan uppskatta våldets effekter: rädsla, anpassning, eftergifter.

Att deltagarna i upploppen skulle vara några hundratal missanpassade, unga män – “kicksökare och kriminella” – som endast representerar sig själva och knappt det, är självbedrägeri.

I detta självbedrägeri ingår att skulden för det besinningslösa våldet inte läggs på våldsverkarna utan på provokatören, Paludan. Av stenkastarna varken krävs eller förväntas ens minimal impulskontroll.

Den enkla lösningen blir att inte låta Paludan genomföra sina koranbränningar eller möjligen genomföra dem på en plats där ingen ser eller hör. Det är samma logik som präglade reaktionerna på konstnären Lars Vilks rondellhundar: Måste han hålla på och provocera?

Vad många vägrar inse är att Paludan inte är problemet, han är den tändande gnistan, liksom den oändligt mycket mer begåvade provokatören Vilks var. Problemet är inte provokatörerna utan det parallellsamhälle som byggts upp i Sverige och där grundläggande värderingar skiljer sig från värderingarna i majoritetssamhället. Det “muslimska civilsamhället”, som dess konstruktörer själva kallar det.

En populär teori bland dem som vill blunda för de verkliga problemen är att upploppen är följden av utländska påverkansoperationer. Och utländsk påverkan tycks förekomma. Men inte från Ryssland, som en del verkar hoppas på, utan från den muslimska världen, som arabisktalande konton i sociala medier. I den religiösa diktaturens Iran demonstrerade ett femtiotal personer utanför den svenska ambassaden. Ett antal arabstater har fördömt Sverige.

Läs även: Altstadt: Om koranen blir helig enligt lag måste den censureras

Här hemma råder ingen brist på röster som ansluter sig till kritiken från Mellanösterns diktaturer och vill inskränka yttrandefriheten.

Enligt Vänsterpartiet borde Paludan aldrig ha fått tillstånd att demonstrera. Den av etablissemanget omhuldade influerarpolisen Nadim Ghazale är av samma uppfattning:

“Att tillstånd ges och att brännandet av Koranen inte är ett självklart hatbrott påvisar hur långt den svenska lagstiftningen har kvar för att skydda vissa utsatta folkgrupper.”

Enligt Aftonbladets socialdemokratiska ledarsida är yttrandefriheten inte till för att “provocera fram bråk”.

Ansvariga politiker har varit noga med att följa uppmaningarna från de islamiska föreningarna och levererat de tydliga fördömanden av koranbränningarna de avkrävts. Än så länge har regeringen också varit noga med att framhålla att den svenska yttrandefriheten inte ska inskränkas.

Att muslimer i Sverige och Europa överlag utgör en underklass – vilket är uppenbart – hindrar inte att islam intar en privilegierad ställning när det gäller kritiskt ifrågasättande. Här har fatwan mot Salman Rushdie, morden och upploppen i spåren på Jyllands-Postens Muhammedkarikatyrer, massmordet på satirtidningen Charlie Hebdos redaktionsmedlemmar, mordförsöken på Lars Vilks, mordet på den franske läraren Samuel Paty, spelat en inte ringa roll. Islam är en religion med ett påtagligt våldskapital. De flesta människor med självbevarelsedrift tänker sig för mer än en gång innan de säger eller gör något som kan reta muslimers religiösa känslor.

Men i en demokrati måste alla religioner och ideologier kunna kritiseras, ifrågasättas och göras till föremål för hån och förlöjliganden.

Yttrandefrihet som endast tolererar det som inte upprör någon är ingen yttrandefrihet.
Ett land där den politiska och religiösa makten – i alla dess former – endast kan kritiseras eller hånas med risk för eget liv har ingen yttrandefrihet.

Läs även: Makram: Paludans påskturné och revorna i samhällsväven