Här är en nyhet som borde glädja alla som oroas över klimatförändringarna och alldeles särskilt över hur Sverige kan bidra till att – som det brukar heta – rädda klimatet: Sverige är redan klimatneutralt och har i stort sett varit klimatneutralt de senaste två decennierna.

Det är inte direkt så det låter i den offentliga debatten, för att uttrycka sig försiktigt. Men så ser verkligheten ut.

Fast nyhet och nyhet. Detta har varit känt åtminstone sedan Naturvårdsverket publicerade sin klimatstatistik för 2024, i mitten av december förra året. Känt, men knappast för den breda allmänheten, den allmänhet som hämtar sin information helt och hållet från public service och gammelmedia. För där är denna positiva nyhet inget att tala högt om. Där är det klimatalarmism som gäller, sju dagar i veckan. Än är det hotande katastrofvärme, än är det hotande katastrofkyla. Men oavsett vilka grunder det finns för alla dessa domedagsscenarier som målas upp är det inget svensk klimatpolitik kan påverka det minsta.

Nyligen publicerade den politiskt oberoende stiftelsen Kunskapsverket en rapport, Hur stora är Sveriges nettoutsläpp?, som går på djupet i denna fråga. Där konstateras att Sverige 2024 var det enda EU-land som registrerade ett nettoupptag och det land som hade näst lägst utsläpp per invånare. Endast Maltas utsläpp per capita var lägre.

Sveriges ackumulerade nettoutsläpp per invånare sedan 1990 är bland de absolut lägsta i hela EU, 30 ton. Det kan jämföras med 442 ton per capita i Danmark och 334 ton i Finland.

Om det faktum att Sveriges utsläpp ökade från 44 till 47 ton koldioxidekvivalenter mellan 2023 och 2024 har det skrivits spaltkilometer. Om detta har det förts, och förs, en upphetsad, oupphörlig politisk debatt. Ändlösa anklagelser har riktats mot regeringens klimatpolitik. Att Sveriges upptag av växthusgaser samtidigt ökade från 46 miljoner ton till 54 miljoner ton – vilket netto innebär 7 miljoner ton i negativa utsläpp – det vill klimatalarmisterna inte låtsas om. Det passar inte deras agenda.

Faktum är att Sveriges nettoutsläpp under tjugoårsperioden 2005–2024 uppgick till i runda tal 1,5 miljoner ton koldioxidekvivalenter om året, en mängd som i förhållande till de totala globala utsläppen och den osäkerhet som finns i dessa beräkningar, inte ens når upp till nivån försumbar.

Ett annat sätt att se på samma förhållande: De svenska bruttoutsläppen av växthusgaser, alltså när upptaget i skog och mark inte räknas, motsvarade 2024 cirka 0,1 procent av världens samlade utsläpp, som beräknas till över 50 miljarder ton årligen. Att då bråka om 1,5 miljoner ton – Sveriges genomsnittliga årliga nettoutsläpp under två decennier – är inget annat än ren hysteri. Fanatism. Det motsvarar 3 procent av 0,1 procent. Volymer så små att de i praktiken inte är mätbara.

Läs även: Skogkär: Allt är klimatförändringar

Samtidigt som Sverige i princip har lägst utsläpp inom EU oavsett vilket mått som används finns det inget annat land inom unionen som kan mäta sig när det gäller oro för klimatförändringar.

I en Eurobarometer förra året om synen på klimatförändringar var det 38 procent av de svenska deltagarna som pekade ut förändringar i klimatet som det allvarligaste enskilda hotet världen står inför. Tre gånger så många som i EU som helhet. På frågan hur allvarligt problem klimatförändringarna är svarade 67 procent av de svenska deltagarna att de är ett mycket allvarligt problem, mot 37 procent i EU som helhet.

2017 var året då riksdagen i bred enighet antog Sveriges klimatpolitiska ramverk. Då uppgick Sveriges nettoutsläpp till 6 miljoner ton. Det innebär att riksdagen bestämde att senast 2045 nå ett mål, nettonoll, som i all väsentlig mening redan var uppnått. Och ända sedan dess har de käbblat.

För politiker och alla andra som strävar efter makt, som vill kontrollera, som vill styra människors beteende och forma det efter vad de själva anser är det enda rätta och goda, är klimatalarmismen ett svåröverträffat verktyg.

Läs även: Skogkär: På väckelsemöte med klimatreligiösa rådet