I nyhetsrapporteringen kallas det ofta “stök”. Emellanåt är det “grupperingar” som står för stöket. Vilka det är som stökar och varför, får nyhetskonsumenten i regel gissa sig till.

“Stök” har blivit en förskönande omskrivning för slagsmål, för hot och våld.

Numera stökas det friskt på tåg och bussar. Situationen har blivit så allvarlig att företrädare för fackförbundet Seko gör gällande att det kan vara förenat med livsfara att jobba inom kollektivtrafiken.

“Ska det krävas att en tågvärd misshandlas till döds? Eller att människor slutar åka tåg för att de inte kan känna sig trygga ombord innan regeringen tar frågan om hot och våld ombord på tågen på fullt allvar?”

Så inleds en debattartikel i Expressen skriven av Sekos Gabriella Lavecchia och Martin Alnebring.

Under en vecka i mars i år rapporterades enbart på SJ:s tåg 415 mer eller mindre allvarliga tillbud i samband med konflikter mellan passagerare och tågpersonal, uppger Seko. I fyra av dessa fall utsattes personalen för fysiskt våld. I Stockholms tunnelbana och pendeltrafik rapporterades under samma vecka tusentalet motsvarande incidenter.

Häromdagen (7/6) ställdes flera avgångar in efter att bussen mellan Uppsala och Sala utsatts för stenkastning.

I januari i år rapporterades det om “mycket stök” vid stationerna i Kumla och Hallsberg. Situationen var så allvarlig att SJ och Tåg i Bergslagen övervägde att helt enkelt låta tågen köra förbi Kumla. För att lösa situationen sattes väktare in på sträckan Hallsberg–Kumla–Örebro.

Läs mer: Knarkhandel sprider oro, nu kan våldet driva tåget från staden

Listan över liknande händelser de senaste åren är lång. I stort sett alla former av samhällsservice drabbas.

I fredags (4/6) fick polis kallas till lasarettet i Ljungby för att handgripligen avlägsna anhöriga som försökte tränga sig in på en av sjukhusets vårdavdelningar. Att polis får rycka ut i samband med våldsdåd och olyckor för att garantera ordning och säkerhet på landets sjukhus är numera rutin.

Livsmedelsbutiker tvingas anlita väktare för att freda personalen från stjälande, våldsamma och hotfulla individer.

Det är “stök och oro” på bibliotek och i simhallar.

Och så vidare.

Utvecklingen inom kollektivtrafiken är ännu en av dessa långsamma samhällsförändringar där händelser som tidigare framstod som upprörande avvikelser från det normala blivit så vanliga att knappt någon längre höjer på ögonbrynen.

Ungefär som när någon gängkriminell skjuts ner på öppen gata. Eller en hemmagjord bomb blåser bort entrén till ett flerfamiljshus.

Frågan är politiskt känslig, eftersom de oborstade och icke-upplysta delarna av allmänheten antas ha tämligen bestämda uppfattningar om vilka det är som lever jävel på tåg och bussar.

“Det finns krafter som försöker få frågan att handla om etnicitet. Detta är så klart kvalificerat skitsnack och inget som stämmer överens med verkligheten”, fastslår Lavecchia och Arnebring.

Likaså hävdar de att “frågan om hot och våld på tågen har alltid varit ett problem”, vilket är lite märkligt när de samtidigt beskriver en situation med snabbt och drastiskt ökande otrygghet för sina medlemmar.

Nåväl, den politiska korrektheten ska ha sitt.

Läs mer: Ingen vettig människa fostrar sina barn till våldsverkare

Debatten om hot och våld i kollektivtrafiken gick vidare i P1-morgon i Sveriges Radio på tisdagen (8/6).

Någon företrädare för regeringen ville inte vara med och diskutera, däremot Teres Lindberg (S), tredje vice ordförande i riksdagens trafikutskott.

Lindberg gjorde inte en helt övertygande insats.

Hon efterlyste bättre uppfostran av barn och ungdomar och ett utökat civilkurage bland medmänniskor.

“Jag önskar att folk tar sig i kragen och skärper till sig, det finns ju ingen som vinner på att man går runt och hotar människor som jobbar i kollektivtrafiken”, sade Lindberg, som inte riktigt kunde begripa poängen med hoten och våldet.

Det svaret behöver inte vara så komplicerat. Det finns en uppenbar vinst: att kunna åka tåg och buss gratis. Sedan ska den psykologiska tillfredsställelsen av att visa upp sin makt, av att sprida rädsla, nog inte underskattas.

I ärlighetens namn ska sägas att Teres Lindberg också pekade på andra åtgärder än bättre uppfostran och mer civilkurage, som fler poliser, väktare och ordningsvakter, och utökad kameraövervakning.

Och det är väl dit utvecklingen leder. Mot en ännu mer sluten, hårdövervakad, polis- och väktarpatrullerad vardag som ingen egentligen önskar sig.