Sent på måndagskvällen sköts två män i tjugoårsåldern ner i Söderhamn. En dog, den andre skadades svårt. Året har inte börjat bra. Halvannan vecka in i februari hade enligt en genomgång i Svenska Dagbladet (11/2) tio personer skjutits till döds i Sverige. Sedan dess har ytterligare minst tre personer fått sätta livet till. Utöver offret i Söderhamn, en 18-åring ihjälskjuten i Skarpnäck (13/2) och en man skjuten till döds i en bil i Södertälje (22/2). Till sju döda i januari kan därmed läggas sex i februari.

Det är mer än en fördubbling jämfört med motsvarande två månader förra året då totalt fem personer sköts ihjäl.

Om skjutandet fortsätter i samma takt skulle det betyda närmare 80 döda innan året är slut. Nu är detta inte sannolikt, eftersom dödsskjutningar i regel går i vågor. De tre senaste åren har antalet döda i skjutningar varierat mellan 42 och 47, vilket självklart är illa nog.

De flesta dödsskjutningarna hittills i år har inträffat i Stockholmstrakten, men inte heller mindre orter är förskonade. Söderhamn har runt 12 000 invånare.

Inte minst på grund av den tystnadskultur som brett ut sig är det relativt få skjutningar som klaras upp. Av 385 skjutningar som polisanmäldes 2020 hade i slutet av förra året endast 53 lett till fällande domar som vunnit laga kraft. Skjutningarna är så många att polisen inte hinner med att utreda på ett effektivt sätt.

I en gemensam debattartikel i Dagens Nyheter på måndagen presenterar det blågula blocket – M, SD, KD och L – en lång rad åtgärder för att bekämpa den grova brottsligheten.

De fyra partierna vill bland annat göra det lättare att förverka grovt kriminellas tillgångar, använda preventiva tvångsmedel som avlyssning, lagra biometrisk information som fingeravtryck och DNA, samt ändra sekretesslagen så att myndigheter blir skyldiga att dela med sig av information om brottslighet.

Som sagt – förslagen haglar.

Läs även: Skogkär: Morgan & Gängknäckargänget jagar en hägring

En av regeringens tre viktigaste prioriteringar under det som återstår av mandatperioden är enligt statsminister Magdalena Andersson att “vända på varje sten för att bryta segregationen och stoppa det grova våldet”.

Anderssons företrädare Stefan Löfven (S) försäkrade gång på gång att “samhället alltid är starkare än gängen”. Det framstod nästan som om han mest försökte övertyga sig själv.

Och i varje regeringsförklaring sedan de rödgröna tog över makten 2014 lät det på ungefär samma sätt. Den grova brottsligheten ska tryckas tillbaka, bekämpas – till och med bekämpas med samhällets fulla kraft.

Magdalena Andersson ville inte vara sämre i sin första regeringsförklaring.

“Våldsbrotten och kriminellas maktutövande utgör ett hot mot den folkliga förankringen och den demokratiska legitimitet på vilken vår rättsordning vilar”, varnade hon.

Det är en minst sagt alarmerande beskrivning av den situation Sverige befinner sig i.

Dödligt våld är åtta gånger vanligare i socialt utsatta områden än i övriga samhället, sett till befolkningens storlek, framhöll rikspolischefen Anders Thornberg vid Folk och Försvars rikskonferens i januari i år. Han ser ökad migration och bristande integration som en viktig förklaring till den nuvarande utvecklingen:

“En stor del av våldet kan kopplas till situationen i våra utsatta områden.”

Thornberg har, sedan han tillträdde 2018, gång på gång understrukit att polisen inte ensam klarar att vända utvecklingen. Han talar inte för döva öron. De flesta håller med. Mycket görs också, men effekten är begränsad, om inte rent av obefintlig.

Segregationen och utanförskapet har liksom gängbrottsligheten bitit sig fast i samhället. Det är en utveckling som pågått i decennier, närmast obevekligt. Mycket lite talar för annat än att dessa företeelser är här för att stanna.

Det vi medborgare aldrig fick vänja oss vid – så hette det i alla fall länge – har blivit det nya normala.

Läs även: Gudmundson: Skjutningar – Sverige bland Europas värsta