Två svenskar av tre anser att utvecklingen i Sverige går åt helt fel håll. Ändå förblir förtroendet för politiker och samhällets institutioner stabilt. Det är något av en gåta.
Svenskarna hänger med huvudet, kollektivt. Om det nu går att föreställa sig något sådant. Stämningen i riket är i alla fall dyster. Det går inte att komma ifrån. Två av tre anser att utvecklingen i Sverige, allmänt sett, går åt helt fel håll.
Siffran är hämtad från den nya undersökningen från statsvetarna vid SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Under de tio år frågan ställts har synen på vart landet är på väg aldrig varit så negativ som nu.
Underligt nog syns ingen motsvarande utveckling i andra delar av undersökningen. Förtroendet för politiken, för myndigheterna, för alla de olika samhällsinstitutioner som trots allt borde kunna hållas åtminstone delvis ansvariga för sakernas tillstånd, är och förblir obrutet.
Mot de 67 procent som anser att utvecklingen i Sverige går åt fel håll står 13 procent som bedömer att det går åt rätt håll. Det som förvånar är inte så mycket det utbredda missmodet som det faktum att fler än var tionde trots allt anser att Sverige är på väg i rätt riktning.
För det är mycket nu. Energikris. Klimatkris. Skenande inflation. Rusande räntor. Gängkrig på gator och torg. Storkrig i Europa.
Likafullt är förtroendet för politiker och andra institutioner stabilt. Tilliten till medmänniskorna är lika hög som tidigare. Medan forskning visar hur förtroendet för institutioner sjunker i omvärlden syns ingen liknande utveckling i Sverige.
Förtroendet för de politiska partierna är visserligen inte imponerande – endast 20 procent av de svarande uppger att deras förtroende är mycket eller ganska stort – men trenden har varit svagt stigande sedan 2015. Förtroendet för politiker är orubbat – 41 procent säger sig ha ganska eller mycket stort förtroende för politiker. 44 procent uppger att de har förtroende för regeringen och 42 procent för riksdagen. Även detta en trendmässig ökning sedan 2015.
Efter en bottennotering i SOM-mätningen 2008 har förtroendet för försvaret ökat oavbrutet och i det närmaste tredubblats, från 20 procent då till 55 procent nu.
Trots återkommande debatter om märkliga domslut är förtroendet för svensk rättskipning det högsta i SOM-mätningarnas 37-åriga historia. 58 procent säger sig ha mycket eller ganska stort förtroende för domstolarna.
Trots kraftigt ökade resurser förbättras inte polisens uppklaring av grova brott, något slut på gängkrigets alla skjutningar och sprängningar är inte heller i sikte, men de senaste åren har ändå förtroendet för polisen sakta men säkert ökat. I den aktuella mätningen säger sig 72 procent ha ganska eller mycket stort förtroende för polisen.
Förtroendet för radio/TV respektive dagspress är grundmurat och trendmässigt stigande de senaste två decennierna. Förtroendet för kungahuset och Svenska kyrkan är orubbat. Inte heller vad gäller förtroendet för banker, storföretag och fackliga organisationer syns någon nedgång, tvärtom.
Läs även: Altstadt: Invandring, socialt kapital och minskande tillit
På samma sätt är människor nöjda med demokratin – 77 procent är ganska eller mycket nöjda med hur den fungerar. Den mellanmänskliga tilliten är opåverkad. 59 procent av de svarande klassas som högtillitare, en andel som varit i princip oförändrad sedan SOM-mätningarna startade.
Även till internationella institutioner är svenskarnas tillit hög. Förtroendet för EU-kommissionen och EU-parlamentet har aldrig varit högre, 33 respektive 32 procent. Varannan svensk har ganska eller mycket högt förtroende för FN.
Att det finns ett högt – eller åtminstone hyfsat högt – och stabilt förtroende för politiken och för samhällets institutioner, att tilliten är hög, är bra för ett land på en rad sätt.
Huruvida detta förtroende är välgrundat är en annan fråga. Om utvecklingen enligt två tredjedelar av befolkningen går åt alldeles fel håll – finns det ingen som bär ansvaret? Finns det ingen rationell förklaring och därmed rimliga skäl att rikta sitt missnöje i någon riktning?
Trots allt är det politiska beslut som i stor utsträckning förklarar utvecklingen. Energikrisen är åtminstone delvis en följd av rödgrön politik med nedlagd kärnkraft. Gettofieringen av svenska städer, pyrande etniska motsättningar, är konsekvenser av medvetna politiska beslut. Att den svenska kronan förvandlats till en skräpvaluta kan inte bara skyllas på olyckliga omständigheter. Och så vidare.
Av SOM-undersökningen att döma tycker sig de flesta svenskar leva i den bästa av världar – eller åtminstone i en värld så bra som omständigheterna tillåter. Och ändå finns samtidigt denna utbredda åsikt om att landet är på väg i helt fel riktning. Det är en svensk paradox.
