Enligt Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén är människor över hela världen förtvivlade när de ser svälten och krigsbrotten i Gaza, men de vet inte hur de ska hantera sin förtvivlan. De är rädda för att om de reagerar så kommer de att bli utmålade som antisemiter. Och detta gäller inte bara vanliga människor. Även många politiker och opinionsbildare i västvärlden är livrädda för att anklagas för antisemitism, försäkrar Uddén. Och till råga på allt präglas de dessutom av kollektiva skuldkänslor för Förintelsen.

“Israels regering har lyckats stämpla nästan all kritik mot landet och dess krigföring som antisemitism”, påstår Uddén.

Det var mycket på en gång, och det är ändå bara några rader ur förordet till Cecilia Uddéns bok Allt har en smak av aska (Albert Bonniers Förlag).

Visst ligger det en del i att företrädare för Israel emellanåt använder anklagelser om antisemitism som en sköld mot kritik. Men det är en sköld som i så fall tappat det mesta av sin skyddsverkan.

Notera att Israel enligt Uddén inte bara försökt, Israel har lyckats att stämpla nästan all kritik som antisemitism. Det är onekligen en bedrift. Fast var finns i så fall alla de som av rädsla för att bli utmålade som antisemiter inte vågar kritisera Israel? Det gäller ju uppenbarligen inte FN med alla dess olika underorgan. Det gäller inte EU. Det gäller inte de ledande politikerna i Irland, Spanien, Frankrike eller Storbritannien. Inte Kanada. Inte Norge. Inte Danmark. Det gäller inte den svenska regeringen, eller riksdagens oppositionspartier. Det gäller inte så kallade människorättsorganisationer som Amnesty eller Human Rights Watch, inte Röda Korset, inte Läkare utan gränser.

Det gäller inte Hollywoodstjärnor, inte kända skådespelare eller regissörer. Inte författare. Tidningar såväl i Sverige som runt om i Västeuropa och USA har sedan oktober 2023 sett otaliga upprop med totalt tusentals underskrifter av människor i kulturvärlden och akademin.

En sannare bild är att något av det värsta som i dag kan drabba någon i det kulturella, politiska och akademiska etablissemanget är att bli misstänkt för att stå på Israels sida. Då haglar invektiv om “blod på händerna” och “folkmordsförnekare”.

Var finns alla dessa politiker, opinionsbildare och vanliga människor som hukar och tiger av rädsla att anklagas för antisemitism? Det är ärligt talat svårt att avgöra. Kanske Uddén vet, men hon presterar inga exempel.

Judar har i alla tider anklagats för att med olika förslagna metoder, försöka styra och kontrollera omvärlden, för att vara marionettmästare som drar i trådar och får andra att dansa. Det Uddén skriver om hur Israel använder grundlösa anklagelser om antisemitism för att skrämma politiker och opinionsbildare i andra länder till tystnad passar väl in i det mönstret.

Vi har hört det förr. Ett exempel är när Sveriges tidigare utrikesminister Margot Wallström (S) i maj i år skrev följande på X:

“Israel styr den svenska Tidöregeringens handlande.”

När andra påpekade att detta lät väldigt mycket som en klassisk antisemitisk konspirationsteori, blev Wallström ytterst förtörnad.

Läs även: Skogkär: Journalistisk snabbkarriär i Gaza

Men vidare i förordet där det sedan kommer följande påstående:

“Allt fler europeiska och amerikanska judar kommer fram till att judar världen över måste konfrontera de brott Israel begår i judendomens namn.”

Israel anklagas således för att bedriva ett religiöst krig, ett krig i judendomens namn. Och detta måste judar runt om i världen erkänna och protestera mot.

Här är Uddén försiktig och hänvisar till vad andra “kommer fram till”. Strängt taget är det inte hon själv som hävdar detta. Det är andra. Judar dessutom. Men inget tyder på att Uddén för egen del har några invändningar mot resonemanget. Uddén talar genom de människor hon ger ordet.

Denna visa har många gnolat på genom åren. Är du jude – amerikansk, svensk, dansk eller norsk spelar ingen roll – då bär du ett ansvar för vad Israel och dess regering gör. Åtminstone moraliskt. Att tiga är att samtycka till Netanyahus politik och den israeliska försvarsmaktens metoder. Alldeles särskilt om du är jude. Det är ett resonemang som ligger bakom mycket av den vardagliga antisemitim som håller på att göra livet outhärdligt för judar i Sverige och den övriga världen utanför Israel.

Israel må vara den judiska staten, men landet är inte en teokrati, utan en parlamentarisk demokrati. Däremot är en teokrati, en stat styrd efter religiösa principer och enligt religiös lag, vad Hamas eftersträvar. Anser Uddén även att muslimer världen över ska ta avstånd från de brott Hamas begår i religionens namn? Det borde hon, i konsekvensens namn. Inget tyder på att hon gör det.

Så långt förordet.

Och resten av boken? Uddéns trogna lyssnarskara lär känna igen det mesta. Delar av boken är en sammanställning av hennes radiokrönikor. Här finns skräddaren i Gaza, Farouk, och hans familj. Uddéns trogne vapendragare, den palestinske journalisten Sami Abu Salem, ges självfallet stort utrymme.

Uddén vill komma människorna nära. Människorna som lever mitt i förödelsen, våldet, döden, kaoset. Och genom att förmedla vad dessa människor upplever, tänker och känner för stunden, ska lyssnarna förstå det som sker i Gaza och Mellanöstern. Uddén är det palestinska lidandes krönikör. Men om public service uppgift är att begripliggöra konflikten i all dess komplexitet, och inte bara få lyssnarna att känna det Cecilia Uddén vill att de ska känna, är det inte en bra metod.

I vissa avseenden är dock framställningen väldigt tydlig. Ingen läsare av boken kan missa hur illa Uddén tycker om Hamas. Inte heller att hon tycker ännu sämre om Israel.

Läs även: Skogkär: Cecilia Uddén och den avslitna armen