Det börjar bli dags för Peter Hultqvist (S) att tänka på refrängen. Allt tyder på att Sverige, under en socialdemokratisk regering, med honom som försvarsminister, är på väg in i Nato. Något Hultqvist för inte så många månader sedan lovade, vid allt som är dyrt och heligt, aldrig skulle ske.

“Det blir inga ansökningar om något medlemskap så länge vi har en socialdemokratisk regering. Jag kommer definitivt aldrig, så länge jag är försvarsminister, att medverka i en sådan process. Det kan jag garantera alla”, sade Hultqvist från talarstolen på partikongressen i november förra året.

Mindre än ett halvår senare framstår Sveriges rörelse i riktning mot Natomedlemskap som obeveklig. Och Hultqvist medverkar i processen, om än med påtaglig ovilja.

Det är ingen skam att ändra sig när omständigheterna förändras. Men att svika en djupt känd övertygelse man fortfarande bär, vilket uppenbarligen är fallet, inger ingen större respekt. Har Hultqvist några principer han inte är redo att dagtinga med, har han ingen röd linje?

De senaste månaderna har sett en febril diplomatisk aktivitet, dels mellan Sverige och Finland, dels mellan Sverige och Finland och viktiga Natoländer. I dag besöker statsminister Magdalena Andersson (S) Berlin för överläggningar med den tyska regeringen. Samtidigt åker utrikesminister Ann Linde (S) till Washington och Ottawa för överläggningar med USA:s utrikesminister Antony Blinken och Kanadas utrikesminister Mélanie Joly.

På mötet i Berlin deltar även Finlands statsminister Sanna Marin (S). Ett gemensamt uttalande har utlovats. Något besked om hur det blir med en svensk Natoansökan är inte att vänta. Däremot talar det mesta för att beslutet redan är fattat.

Manegen fortsätter att krattas för en gemensam svensk-finsk Natoansökan – möjligen redan inom några veckor.

Under gårdagen sammanträdde den svenska regeringens säkerhetspolitiska analysgrupp en femte gång. Gruppen ska vara klar med sitt arbete den 13 maj.

Det är sagt att senast den 12 maj ska Finlands president Sauli Niinistö presentera sin syn på Natomedlemskap. Och det besked han då ger kommer givetvis inte att vara en personlig åsikt utan det finska ställningstagandet. Den 12 maj är också slutdatum för Socialdemokraternas interna rådslag om det säkerhetspolitiska läget, ett fikonlöv av medlemsdemokrati som ska dölja att partiledningen ser det som nödvändigt att bryta mot den linje kongressen lagt fast.

Socialdemokraterna tänker sig att ta ett beslut vid ett partistyrelsemöte den 24 maj, men det kan också ske tidigare, sade partisekreteraren Tobias Baudin i Ekot på måndagen.

Läs även: Skogkär: Dags för Socialdemokraterna att slita av Natoplåstret

“Alla antaganden om svensk säkerhetspolitik som gjordes före kriget har fått omprövas. Det finns ett tydligt före och det finns ett tydligt efter den 24 februari i år”, sade Andersson i sitt 1 majtal i Stockholm.

Den 24 februari angrep Ryssland Ukraina. Centrala utgångspunkter för svensk säkerhets- och försvarspolitik visade sig vara luftslott, fromma förhoppningar. Ett storkrig bröt ut i Europa. Miljontals människor drevs på flykt. Den revanschistiske ryske diktatorn Vladimir Putin lät förstå att detta bara var början, att hans mål var att återupprätta ett ryskt imperium. Den europeiska säkerhetsordning som byggts upp efter Murens fall 1989 och Sovjetunionens upplösning några år senare låg i spillror.

För en stund svajade Socialdemokraterna och Magdalena Andersson betänkligt. Samma dag som invasionen var ett faktum slog Andersson fast, flankerad av Hultqvist och Linde, att det nu var särskilt viktigt att den svenska säkerhetspolitiska linjen – alliansfrihet – låg fast.

“Detta är inte tillfälle för någon form av vobblighet.”

Här var det inte tal om någon Natooption, än mindre medlemskap.

Den socialdemokratiska ryggmärgsreflexen är inte svår att förstå. Alliansfriheten är central i den socialdemokratiska självbilden, alldeles oavsett att Sverige sedan länge samarbetar nära med Nato, och hoppas att Nato ska komma till undsättning vid ett militärt angrepp. Rysslands attack på Ukraina blev en brutal påminnelse om att några sådana garantier inte existerar för icke-medlemmar.

Lyckligtvis började insikten om verkligheten och Sveriges utsatta läge snart att sjunka in såväl i regeringskansliet Rosenbad som i partihögkvarteret på Sveavägen 68.

Bland väljarna har stödet för svensk Natomedlemskap ökat markant, från 31 procent positiva och 36 procent negativa i december 2021, till 48 procent positiva och 28 procent negativa i april i år, enligt Ipsos. Och skulle Finland gå med i Nato finns en klar majoritet, 57 procent, som anser att Sverige då bör följa Finlands exempel.

Det finns skäl att vara fundersam när för nationen avgörande beslut tas så snabbt som nu är fallet. Det är inte idealt ur demokratisk synpunkt, så långt har kritikerna en poäng.

Men i den mån det inte förts någon Natodebatt i Sverige är det för att Socialdemokraterna, likt Hultqvist, vägrat. Så länge allt är lugnt finns ingen anledning att diskutera medlemskap, när krisen är ett faktum är det farligt och oansvarigt, kan S hållning sammanfattas.

Socialdemokraternas agerande följer ett klassiskt mönster. Det som är lögn och förbannad dikt ena dagen kan vara högsta sanning dagen därpå, när partiet bytt fot.

Läs även: Skogkär: Sök medlemskap i Nato nu