Sverige har en ny regering. Och viktigast av allt: denna regering har ett program som innebär en radikal och efterlängtad omläggning av politiken på för samhällsutvecklingen centrala områden.

Detta sagt med reservation för att riksdagen ännu inte röstat fram Ulf Kristersson (M) som statsminister. För som Kristersson själv understrukit upprepade gånger under de veckor regeringsbildningsprocessen pågått: Inget är klart förrän allt är klart.

Men bortsett från detta – det ser lovande ut. Minimerad migration. Rejält höjda krav för medborgarskap. Ny biståndspolitik. Tuffare tag på rättsområdet, särskilt mot gängkriminaliteten. Och ny kärnkraft.

“Vi har gjort det vi sade att vi skulle göra och vi är färdiga”, summerade Kristersson på fredagens pressträff.

Han passade också på att – liksom på valnatten – rikta några ord till de väljare som röstat på andra partier, och försäkra att han tar deras oro på allvar:

“Vi vill samla, inte splittra, vi vill ena, inte dela. Vi vill samarbeta med andra där det är möjligt, vi tror det behövs en ny anda i svensk politik.”

Att den blivande oppositionen skulle vara intresserad av en återgång till mer civiliserade umgängesformer i den politiska debatten är med tanke på tonläget under valrörelsen och efter valet knappast troligt. Men de flesta vänsterväljare är sannolikt vettigare än deras politiska företrädare. Därför är det bra och självklart att Kristersson gör denna markering.

Politiken förskjuts nu högerut. Sverige kommer dock att förbli en demokrati, en liberal demokrati till och med, bör kanske påpekas. Det tycks ju finnas en och annan som trott på den hysteriska rödgröna retoriken om att valet var inledningen på ett nazistiskt maktövertagande.

Först det grundläggande. Det blir en trepartiregering med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Lugnast så. Att ha de inbördes splittrade liberalpartisterna ordentligt surrade vid regeringsmasten är förmodligen oundvikligt om regeringen ska kunna hålla ihop en mandatperiod. Därmed är det också ett pris värt att betala. Sverigedemokraterna kommer att ha tjänstemän i regeringskansliet med full insyn i regeringsarbetet.

Samarbetet mellan de fyra partierna ska inledningsvis koncentreras till sju områden: tillväxt och hushållsekonomi, kriminalitet, migration och integration, klimat och energi, hälso- och sjukvård samt skola. Och allt med en gemensam budget som utgångspunkt.

Läs även: Högerblocket överens: Här är Tidöavtalet

Ministerlistan är inte klar men som väntat har vart och ett av de fyra partierna fått göra tydliga avtryck i de frågor som ligger dem varmast om hjärtat.

Liberalerna och Johan Pehrson får utdelning när det gäller skolan och utbildningspolitiken. Kristdemokraterna och Ebba Busch inom hälso- och sjukvård. Inte oväntat kommer Sverigedemokraterna att sätta sin prägel på migrations- och integrationsområdet. Moderaterna får sitt lite här och där – i många frågor har ju M, KD och även SD stor samsyn från början, exempelvis i energi-, kriminal- och migrationspolitiken. I åtminstone en för partiet viktig fråga har M fått backa – det blir ingen sänkning av a-kassan till för-pandeminivå.

“En entydig och djup förlust för Moderaterna. Och jag kan leva med den”, kommenterade Kristersson.

Liberalerna är den blågula konstellationens minsta parti och har fått tugga i sig ett och annat som företrädarna hellre spottat ut. “Både sött och salt”, konstaterade Johan Pehrson. Men en hel del måste ha smakat rätt surt också. Visitationszoner och anonyma vittnen, en asylpolitik på EU-rättens miniminivå. Slopat enprocentsmål för biståndet.

Räkna med att Liberalernas riksdagsledamöter kommer att utsättas för ett stenhårt tryck från rödgrönt håll de närmaste dagarna. En formlig kanonad av fördömanden och anklagelser om att ha svikit allt vad liberalism heter, är att vänta från rödgröna attackhundar i sociala medier och på ledarsidor, från Dagens Nyheter, via Aftonbladet till Flamman. Landets kultursidor kommer att koka av harm i veckor. Minst. Se det blir ett skådespel.

Liberalernas riksdagsgrupp står enig bakom avtalet, försäkrade partiledare Pehrson. Men helt säker kan nog varken han eller någon annan vara förrän voteringen som ska göra Ulf Kristersson till näste statsminister är avklarad.

För Sverigedemokraterna och partiets ledare Jimmie Åkesson var detta dagen då drömmar gick i uppfyllelse. Nu är SD med och påverkar på riktigt, direkt, inte bara indirekt. Inga ministerposter men desto större inflytande över politiken. En situation Åkesson helt uppenbart är nöjd med.

“Vi har som största parti fått betydande genomslag sakpolitiskt, plus samarbetsformer som ger insyn och möjlighet att bevaka våra väljares intressen”, konstaterade Åkesson.

Det blågula blockets uppgörelse vilar på ett 60-sidigt dokument kallat Tidöavtalet – Överenskommelse för Sverige. Det hamrades ut på slottet Tidö utanför Västerås, där den legendariske rikskanslern Axel Oxenstierna en gång huserade. En historisk plats. Om avtalets intentioner förverkligas kan det också bli ett historiskt dokument.

Läs även: Skogkär: Utom varje rimligt tvivel en usel regering