Sverigedemokraternas Elsa Widding har varit på konferens i Norge. I dåligt sällskap, enligt samstämmiga rapporter i etablissemangsmedia. Där har hon delat scen med “vaccinmotståndare”, “klimatförnekare”, “konspiratoriker” och ”förintelseförringare”; det senare en intressant språklig nykonstruktion som förmodligen avser personer som anses förneka Förintelsen – fast bara nästan.

För medierna räcker det inte att återge vad en person sagt eller gjort. Medierna anser sig i dag ha en mycket vidare och viktigare uppgift, närmast av gudomlig karaktär: att avgöra vad som är sant och falskt, rätt och fel, vem som är god och vem som är ond. I sådana sammanhang är etiketter ett omistligt hjälpmedel. De markerar att en person eller organisation har fel, är fel.

Publiken – läsarna, lyssnarna, tittarna – kan inte lämnas att bilda sig en egen uppfattning. De kan ju dra fel slutsatser, förirra sig utanför åsiktskorridoren, låta sig förledas av högerpopulismens förföriska locktoner. Och då är som bekant den liberala demokratin i fara.

Därför måste medierna leda sin publik vid handen. Därför måste exempelvis koranbrännaren Rasmus Paludan varje gång etiketteras som “högerextrem”. Annars kan ju folk få för sig att han på det hela taget är en trevlig prick med sunda värderingar.

Däremot vill etablissemangsmedierna inte själva etiketteras. Självfallet vill de inte kallas etablissemangsmedier. Vad de vill eller snarare kräver är rätten och privilegiet att etikettera sig själva. Och då är det positiva värdeomdömen som gäller: oberoende, opartiska, sakliga. Sanningens ödmjuka tjänare.

Nyligen tog sig Twitter för att märka kontona från svensk public service, alltså Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion, med den objektivt korrekta etiketten “offentligt finansierad media”. Sedan dröjde det inte länge förrän beskedet kom att bolagen lämnar plattformen. Från ansvarigt håll förnekas bestämt att det skulle ha med Twitters etikettering att göra.

“Vi får helt enkelt inte ut det som vi tidigare fått av Twitter”, sade Christian Gillinger, ansvarig för sociala medier på Sveriges Radio.

Så kan det vara. Att två saker inträffar närmast simultant behöver inte innebära att det ena är en följd av det andra.

Läs även: Skogkär: Public service gillar inte skattesänkningar

Då public service anser sig stå för det sanna och goda tar sig SVT och SR rätten att etikettera andra. Men inte nog med det. Public service anser sig även ha rätt att avgöra vilka etiketter som är lämpliga för utomstående att använda i SVT och SR.

Intervjuad i Rapport i söndags kallade Tobias Andersson (SD) tidningen Dagens ETC för “vänsterextrem”. Det fick tidningens chefredaktör Andreas Gustavsson att gå i taket. Rasande avkrävde han SVT en rättelse. Och han behövde inte vänta länge. I Rapport dagen därpå gjorde studioreportern Lisbeth Åkerman följande tillrättaläggande:

“Dagens ETC definierar sig som röd, grön och oberoende.”

Enligt Charlotta Friborg, programchef och ansvarig utgivare för SVT Nyheter, gäller följande:

“Att en SD-politiker anser att Dagens ETC är en vänsterextrem tidning är en åsikt han får ha, men självklart ska vi som publicerar detta ta ansvar för att upplysa om vad som är korrekt.”

Och korrekt enligt SVT är som framgått att Dagens ETC är “röd, grön och oberoende”, inget annat. Med andra ord ungefär som public service – med frågetecken för det där med oberoende.

Av detta följer inte att public service kommer att sluta kalla Rasmus Paludan högerextrem, eller förmana medverkande som kallar Paludan högerextrem, med hänvisning till att Rasmus Paludan själv beskriver sig som “konservativ libertarian och etnonationalist”.

För på samma sätt som SVT och SR bestämt att Paludan är högerextrem har åtminstone SVT bestämt att Dagens ETC inte är en vänsterextrem publikation.

Nu finns inga allmänt vedertagna definitioner av vad som är vänsterextremism och vad som är högerextremism att luta sig mot. Ofta används det nedsättande, som ett skällsord, för att uttrycka avståndstagande. Och ofta ligger det i betraktarens öga vad som är vad.

Detsamma gäller i minst lika hög grad två andra etiketter som SVT regelbundet använder för att stämpla personer med i public service ögon förgripliga idéer: “klimatförnekare” och “klimatskeptiker”. Uttrycket “klimatförnekare” tycks inspirerat av benämningen “förintelseförnekare”, alltså någon som förnekar att det nazistiska folkmordet på judar i samband med andra världskriget ägt rum. På så sätt antyds att den som ifrågasätter den förda klimatpolitiken eller kritiserar slutsatserna i den internationella klimatpanelen IPCC:s olika rapporter i någon mening hör hemma i en kategori liknande den som förnekar ett av den mänskliga historiens värsta brott.

Vad public service inte verkar inse är att etiketterna många gånger säger lika mycket eller mer om agendan hos den som etiketterar än om agendan hos den som etiketteras.

Läs även: Skogkär: Verklighetsförnekarna låtsas att Sverige kan rädda klimatet