Från och med i dag gäller nya regler på den svenska arbetsmarknaden. Arbetsgivarna får friare händer att välja vilka anställda de vill ha kvar när personalstyrkan ska bantas, och lättare att göra sig av med anställda som missköter sig. Anställda som förlorar jobbet erbjuds i gengäld generösa villkor för att vidareutbilda eller omskola sig.

“Den största frihets- och trygghetsreformen på svensk arbetsmarknad i modern tid”, enligt jublande Centerpartister.

Den rödgröna regeringen ville inte vara sämre. I alla fall inte mycket sämre. Förändringarna utgör “ett historiskt omställningspaket för långsiktigt förbättrad flexibilitet, omställningsförmåga och trygghet på arbetsmarknaden”, hette det när lagådsremisserna skickades ut för påseende.

Nu ligger det inte direkt nära till hands för Socialdemokraterna att luckra upp las, lagen om anställningsskydd. Men detta var en del av priset för att få behålla regeringsmakten efter valet 2018. En översyn av arbetsrätten var ett av Centerns krav i januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centern.

Att få arbetsmarknadens parter och då främst LO med på tåget var heller inte helt lätt. Därför krävdes smörjmedel. Rejält med smörjmedel. I form av ett omställningsstöd som kommer att kosta uppskattningsvis 11 miljarder kronor om året när förändringarna fått fullt genomslag, vilket beräknas ha skett 2026.

Ett annat sätt att se det är att Socialdemokraterna gjorde en delbetalning på 11 miljarder kronor för att få sitta kvar i regeringskansliet Rosenbad. Men ur det stora maktpartiets synpunkt var detta tveklöst ett pris väl värt att betala. Speciellt som pengarna togs ur andras fickor, skattebetalarnas fickor.

Centerns ekonomiskpolitiske talesperson Martin Ådahl beskrev reformen som “avgörande för Sveriges framtid”. Det är nog att betrakta som något av en överdrift.

Läs även: Professor: Nattsvart framtid för asylinvandrare på svenska arbetsmarknaden

Tidigare kunde arbetsgivare med upp till tio anställda göra två undantag från turordningsreglerna vid uppsägning på grund av arbetsbrist. Nu kan alla arbetsgivare undanta tre personer. Detta är kanske den största förändringen. Uppstår en tvist om huruvida en uppsägning är giltig eller ej behöver arbetsgivaren inte längre betala ut lön under den tid det tar att avgöra vilken part som har rätt. Vidare försvinner antällningsformen allmän visstidsanställning och ersätts med särskild visstidsanställning. Skillnaden är att den senare anställningsformen kan övergå till fast anställning på halva tiden. Det görs också ett par andra smärre justeringar av regelverket.

Revolutionerande? Historiskt? Det ligger nog till största delen i betraktarens öga.

Samtidigt införs ett nytt och mycket generöst studiestöd, omställningsstudiestöd. Detta består av en bidragsdel och en lånedel. Den som tjänar 40 000 kronor i månaden kan under ett år – 44 veckor noga räknat – få 21 298 kronor i månaden i bidrag och låna ytterligare 11 778 kronor, vilket motsvarar 75 procent av den gamla lönen. Den som haft en månadslön på 30 000 kronor kan få 90 procent i bidrag och lån.

Det är det här stödet som beräknas kosta 11 miljarder kronor årligen om några år. Centrala studiestödsnämndens utgifter för studiemedel uppgick förra året till knappt 19 miljarder. Så för skattebetalarna blir det en saftig nota.

Det finns dessutom en allt annat än försumbar risk att reformen i första hand kommer att vara till nytta för dem som redan är väl- eller åtminstone hyfsat etablerade på arbetsmarknaden. I sämsta fall kommer omställningsstödet att användas på ett sätt som liknar det miljöpartistiska friåret.

Men svensk arbetsmarknads stora problem är i första hand att så många aldrig får in en fot på arbetsmarknaden och att så många är långtidsarbetslösa. Den största gruppen här består av utrikes födda.

I slutet på mars i år var 57 procent av samtliga arbetslösa födda utanför Sverige, enligt en rapport från Arbetsförmedlingen. Av de långtidsarbetslösa var 61 procent utrikes födda och av de närmare 100 000 som varit utan arbete i två år eller längre, var två av tre födda utanför Sverige. Ju längre från arbetsmarknaden desto större andel utrikes födda, för att sammanfatta.

Åtminstone för dem kommer denna “historiska” arbetsmarknadsreform sannolikt att ha liten eller ingen betydelse.

Läs även: Gudmundson: Därför minskar inte långtidsarbetslösheten