Annie Lööf inledde sitt anförande i onsdagens partiledardebatt i riksdagen med en beskrivning av hur regeringspartierna fått ägna de senaste veckorna åt att tugga i sig Sverigedemokraternas politik. Det var kanske inte det mest välfunna valet av bildspråk. Inte med tanke på hur Lööf en gång själv glatt svalde förtreten i form av sin högra sko – den hon lovat äta upp hellre än att bli stödhjul åt en socialdemokratisk regering.

Inte med tanke på hur Lööf de senaste fyra åren idisslat de påvra anrättningar som erbjudits på Socialdemokraternas och Miljöpartiets politiska smörgåsbord – och ändå blivit så förtjust i dieten att hon sedan länge vägrar att äta något annat.

Det är mycket i den nya regeringens politik och de fyra blågula samarbetspartiernas uppgörelse i Tidöavtalet som inte bara Lööf utan hela oppositionen finner ytterst svårsmält. Den första partiledardebatten efter regeringsskiftet kom huvudsakligen att kretsa kring tre sådana frågor: klimatet, välfärden och rättsstaten. Den av Ulf Kristersson (M) ledda regeringen anklagades för att vara ett hot mot samtliga tre.

Men det var inte det största oppositionspartiet Socialdemokraterna och Magdalena Andersson som ledde anstormningen. Det gjorde den lätta brigaden i form av Märta Stenevi (MP), Nooshi Dadgostar (V) och Annie Lööf.

För egen del var Andersson tvärtom förvånansvärt hovsam i sin kritik. Tonläget var märkbart nedtonat jämfört med hur det lät i valrörelsen och ett bra tag efter valet. Då framställde socialdemokratiska statsråd en seger för de blågula samarbetspartierna som inledningen på ett fascistiskt maktövertagande. Då var Sverigedemokraterna ett överhängande och direkt hot mot demokratin och landets säkerhet. Men nu tycks valfebern och upphetsningen till sist ha lagt sig. Demokratin är inte längre hotad, åtminstone inte i Socialdemokraternas ögon. Att Jimmie Åkesson en gång inte ville välja mellan Vladimir Putin och Joe Biden tycktes Magdalena Andersson – till skillnad från Lööf – ha glömt den här dagen. Kanske bara tillfälligt, men i alla fall.

Magdalena Andersson var noga med att gratulera var och en av ledarna för de tre regeringspartierna till valsegern. Hon uttryckte också sina förhoppningar om ett gott samarbete med regeringen i frågor som Natointrädet och stödet till Ukraina.

Och medan såväl Annie Lööf som Märta Stenevi gick särskilt hårt åt regeringens förslag på kriminal- och migrationspolitikens område, riktade Magdalena Andersson in sig på andra delar av regeringens agenda.

I ett replikskifte med Liberalernas Johan Pehrson uttryckte Andersson till och med sin beredvillighet att samarbeta med regeringen även kring åtgärder för att minska brottsligheten. Och hon betonade att den nuvarande regeringens politik inte alls inneburit något paradigmskifte när det gäller migrationspolitiken. Den omläggningen genomförde Socialdemokraterna redan under flyktingkrisen 2015, hävdar Andersson nu.

Läs även: Skogkär: Annie Lööf (C) hittar hem

I en intervju i Expressen på tisdagen sade Andersson att “den stora omläggningen av migrationspolitiken genomförde vi socialdemokrater efter flyktingkrisen 2015, med kraftiga åtstramningar av politiken”. Detta är inte sant. Åren 2016–2021 beviljade Migrationsverket nästan 837 000 uppehållstillstånd, 140 000 om året. De sex föregående åren beviljades i snitt 110 500 uppehållstillstånd. Men att Andersson försöker ta åt sig äran för att ha minimerat invandringen säger något om vilket politiskt landskap hon ser framför sig.

Numera är det få av de mera kontroversiella förslagen i Tidöavtalet som Andersson är redo att avfärda på rak arm. Inte ett nationellt tiggeriförbud. Inte förslaget om en kraftig minskning av antalet kvotflyktingar Sverige tar emot. Andersson poängterar däremot att hennes parti vill se en ännu stramare arbetskraftsinvandring än den regeringen föreslår. Och vad gäller de hårdare tagen inom kriminalpolitiken verkar Andersson mest missnöjd med att det inte går fort nog.

“Det är ingen hemlighet att Socialdemokraterna i mångt och mycket har köpt högerregeringens migrations- och rättspolitik sedan många år tillbaka”, sade Lööf efter debatten.

Att Moderaterna och Socialdemokraterna kan finna varandra inom migrationspolitiken är inget nytt. Under decennier, ända in på 1990-talet, utgjorde Socialdemokraterna och Moderaterna en invandringspolitisk “järnaxel”, enligt de partier som vid den tiden ville se en generösare asylpolitik.

Annie Lööf har de senaste två mandatperioderna efterlyst ett blocköverskridande samarbete i den breda mitten, där Socialdemokraterna och Moderaterna gör gemensam sak i viktiga frågor.

Nu, när Lööf snart ska lämna posten som Centerordförande, ser det ut som om hennes dröm om den breda mitten skulle kunna bli verklighet. Fast inte på de premisser och med den politik Lööf hoppats. Istället anas vad som ur hennes perspektiv snarare måste likna en mardröm. Den finalen på en lång politiska karriär kan inte annat än lämna en oerhört bitter eftersmak.

Läs även: Skogkär: Att köpa grisarna i Magdalena Anderssons (S) säck