Det hörs allt oftare nu, t-ordet. T som i terrorism. Och det syftar då inte på hot utifrån, som Islamiska staten eller Al Qaida. Vid en pressträff på fredagen beskrev rikspolischefen Anders Thornberg det som nu pågår i Sverige som “ett terrorliknande våld utan motstycke”. I Morgonstudion i SVT förklarade justitieminister Gunnar Strömmer (M) varför han själv talar om den grova organiserade brottsligheten i termer av inhemsk terrorism:

“Det är en brottslighet som har ett väldigt våldskapital som de använder på ett sätt som är helt likgiltigt för konsekvenserna för oskyldiga människor. Vi vet också att de har en strategi som handlar om att påverka offentliga beslut, infiltrera offentlig förvaltning, politiska partier, tysta vittnen, det faktum att människor i dag inte vågar prata med polisen. Det är ett systemhot i den brottsligheten.”

Enligt svensk lag är ett terroristbrott en handling som allvarligt kan skada en stat eller mellanstatlig organisation. Syftet med brottet ska vara att injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller befolkningsgrupp; att tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta, eller avstå från att vidta, en åtgärd; att allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer.

Det är en gräns den grova våldsbrottsligheten närmar sig. Att tala om det eskalerande gängvåldet i termer av terrorism kan låta som överord, alarmism, och många vill fortsätta att avfärda det som just överdrifter och skrämselpropaganda, högerextrem sådan rent av.

Men för fyra år sedan varnade Wilhelm Agrell, respekterad seniorprofessor i underrättelseanalys vid Lunds universitet, för utvecklingen och drog sig inte för att använda t-ordet.

“Det väpnade kriminella våldet får |...] effekter som alltmer liknar terrorismens och muterar i värsta fall i en sådan riktning där gränsen mellan de två suddas ut. Allt detta är djupt oroande och ohållbart, landet brister sönder i ett mycket fundamentalt avseende”, skrev Agrell i en debattartikel i Svenska Dagbladet med rubriken “Vi måste agera för att rädda landet”.

Agrells varnande ord väckte en hel del uppmärksamhet. För en dag eller två. Någon större eller bestående påverkan på den rödgröna regeringens politik fick det inte. Fortfarande gällde att vi i Sverige levde i den bästa av världar och så skulle det förbli för evigt.

Läs även: Skogkär: Vem ska trösta polisen?

Ett ord som hörts väldigt ofta de senaste dagarna är m-ordet. M som i militär. På fredagen hade statsminister Ulf Kristersson och Gunnar Strömmer kallat till sig Anders Thornberg och överbefälhavaren Micael Bydén för att diskutera hur Försvarsmakten kan bistå Polisen.

Det är en tanke som först framfördes 2018 av Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Dåvarande statsministern Stefan Löfven tyckte först att det var en bra idé. Sedan tyckte Löfven att det inte alls var en bra idé. I januari 2020 skrev Anders Thornberg till S-regeringen och efterlyste stöttning från försvarsmakten i lägen som “kraftigt avviker från det normala”, eller “gråzonslägen” där polisen är satt under hård press.

Inte heller detta nödrop från rikspolischefen fick den rödgröna regeringen att agera. I januari året därpå ställde Pål Jonson (M) en skriftlig fråga till dåvarande inrikesministern Mikael Damberg om huruvida regeringen tänkte agera med anledning av Polisens begäran. Dambergs svar, som minst sagt andades ointresse, avslutades: ”Polismyndighetens hemställan bereds i Regeringskansliet.”

Sedan föll frågan mer eller mindre i glömska tills Åkesson nyligen tog upp den på nytt och Ulf Kristersson tyckte att det nog kunde vara en bra idé. Då tyckte Magdalena Andersson och Socialdemokraterna också det.

På en pressträff efter fredagens möte med rikspolischefen och överbefälhavaren beskrev Ulf Kristersson hur Försvarsmaktens resurser och förmågor nu ska ställas till Polisens förfogande.

Vid sitt sammanträde i nästa vecka kommer regeringen att ge Polisen och Försvarsmakten i uppdrag att ge och ta emot hjälp inom nu gällande lagstiftning. Det kan till exempel handla om expertkunskaper avseende sprängmedel och inom IT-området, liksom riskbedömning och andra former av analysarbete.

I ett andra steg ska regeringen också se över lagstiftningen för att göra det möjligt att utöka samarbetet mellan polis och försvar ytterligare.

Dessutom kommer underrättelsemyndigheten FRA, Försvarets radioanstalt, att få i uppdrag att förstärka sitt arbete mot den gränsöverskridande grova brottsligheten.

I praktiken innebär detta att det Thornberg efterlyste för drygt tre år sedan – och lite till – nu kommer att genomföras. Plötsligt händer det.

Aldrig tänka efter före. Alltid ett steg efter. Sitta still i båten tills den blir vattenfylld – så har svensk politik fungerat i decennier. Kanske är det slut med det nu.

Läs även: Skogkär: Att gängvåldet skenar är inte ett olösligt mysterium