Har Polisen tappat greppet om brottsutvecklingen? Det är lätt att få det intrycket, inte minst med tanke på hur höga polischefer själva beskriver situationen.

Redan för drygt fyra år sedan ropade dåvarande rikspolischefen Dan Eliasson på hjälp. Bokstavligen. “Hjälp oss, hjälp oss”, vädjade han på en presskonferens.

Det var gängbrottsligheten i landets utsatta områden som föranledde Eliassons nödrop. Myndigheter, kommuner och civilsamhälle måste komma till undsättning, löd budskapet.

“Ska samhällskontraktet hålla, och att människor ska vilja betala skatt och delta i samhällslivet, så får det inte springa iväg ytterligare, utan vi måste vända utvecklingen”, fortsatte han.

Utvecklingen har som bekant inte vänt. Snarare har den sprungit iväg ytterligare. När året nu närmar sig sitt slut har det slagits nytt rekord i dödsskjutningar: 63 stycken. Och Eliassons efterträdare som rikspolischef, Anders Thornberg, har också han tagit för vana att vädja om hjälp. Gång på gång har Thornberg återkommit till hur hela samhället måste bidra om nyrekryteringen till gängen ska kunna brytas.

“Vi måste använda samhällets fulla kraft, att bara sätta polisen på det kommer inte att lösa det”, sade Thornberg exempelvis när han förra sommaren intervjuades i Agenda i SVT om gängskjutningarna.

Thornberg har försäkrat att det inte handlar om uppgivenhet från hans och polisens sida – men det är lätt att få det intrycket.

I Aktuellt för en månad sedan (28/11) intervjuades polismästare Carin Götblad vid polisens Nationella operativa avdelning, Noa, om det ökade antalet skjutningar som sker i anslutning till landets skolor. Hon var noga med att sprida ut ansvaret. Det som krävs är att alla hjälps åt, föräldrar, skola, socialtjänst, framhöll Götblad:

“När personen står med vapnet på gatan, då är det för sent, då skjuter man. Vi måste komma åt de här personerna mycket, mycket tidigare och stoppa dem”, sade Götblad.

Hon efterlyste ny lagstiftning och nya verktyg för polisen.

“Det samhälle vi hade, och som vi har lagar för och arbetsmetoder kan man säga i myndigheterna, det finns inte längre”, förklarade Götblad.

Brottsförebyggande insatser är viktiga. Men när någon står där på gatan med vapen i hand, när brott begås eller har begåtts, då är det polisens bord. Att ständigt hänvisa till att någon annan borde ha gjort något mycket tidigare imponerar inte.

Läs även: Skogkär: Det höga förtroendet för Polisen är smått obegripligt

Tidigare polisutredaren Peter Springare pekade i en krönika i Bulletin för en tid sedan på att problemet varken är pengar eller antalet poliser utan organisation och ledning. Det börjar med tanke på utvecklingen bli svårt att dra någon annan slutsats.

Den 1 januari 2015 sjösattes den nya polisorganisationen. Allt skulle bli så bra – eller åtminstone betydligt bättre. Från verksamhetsåret 2014 har kostnaderna för polisen ökat från närmare 22,3 miljarder kronor till 32,7 miljarder förra året. Det är en ökning med 46 procent. Inga småsmulor, precis. De senaste åren har ansvariga politiker talat mycket om att “växa” polisen. Och vuxit har polisen gjort. Från 28 689 anställda 2014 till till 34 211 anställda den 31 december 2021, en ökning med nästan 20 procent. Målet är 38 000 polisanställda år 2025. Främst är det antalet civilanställda som ökat, med nästan 50 procent, medan antalet poliser ökat med knappt 7 procent.

Polisens budget har svällt. Polisens led har svällt. Men hur har myndigheten förvaltat dessa trots allt rejäla resurstillskott, ekonomiskt och personalmässigt? Utfallet imponerar knappast.

Enligt Brottsförebyggande rådets statistik personuppklarades 15 procent av alla handlagda brott år 2014. Med personuppklaring avses handlagda brott där minst en misstänkt person knutits till brottet. 2021 hade personuppklaringen minskat till 13 procent. För de allvarligaste brotten i brottsbalken – fullbordat mord, dråp och misshandel med dödlig utgång – har personuppklaringen under samma period minskat från 23 procent till 18 procent.

Ett annat intressant mått i sammanhanget är lagföringsprocenten, antalet personuppklarade brott i förhållande till antalet utredda brott – att ett brott handlagts är inte samma sak som att det faktiskt utretts. Den andelen minskade från 31 procent 2014 till 29 procent år 2021.

Snart finns det statistik även för innevarande år – 2022. Finns det anledning att förvänta sig ett trendbrott? De nödsignaler som fortsätter att komma från polisen tyder inte på att så är fallet.

Polisen får kanske inte allt den pekar på i form av resurser och lagstiftning, men bra nära. Det är hög tid att myndigheten börjar leverera. Fast med tanke på vad som hänt de gångna åtta åren – eller snarare inte hänt – är det lite som talar för att så kommer att ske. I alla fall med nuvarande ledning.

Läs även: Skogkär: Rikspolischef Sisyfos och den organiserade brottsligheten