Val i Sverige avgörs inte av utrikespolitiken, det är en gammal sanning. Samma tumregel gäller i Frankrike. Mat på bordet, en lön eller pension det går att leva på, värme på elementen och en någorlunda ljus framtid för barnen är vad som i regel avgör hur folk lägger sin röst.

Men Frankrikes val av president kan leda till en radikal omläggning av landets utrikespolitik, vilket i sin tur påverkar den europeiska unionens gemensamma utrikespolitik, och därmed även Sverige. Och den kan – i förlängningen – därför även få avgörande betydelse för allt det där som är viktigt i vardagen: försörjning, mat på bordet, värme i bostaden …

Den sittande presidenten, liberalen Emmanuel Macron, är favorit inför presidentvalets andra omgång nästkommande söndag.

Men Macrons högernationalistiska utmanare, Marine Le Pen, är honom i hälarna. De båda stod mot varandra även i det förra presidentvalet, 2017. Då vann Macron med bred marginal i den andra omgången, drygt 66 procent mot Le Pens knappa 34 procent. Det mesta tyder på att det inte blir en lika lätt match för Macron den här gången.

Trea i presidentvalets första omgång med 22 procent av rösterna kom det radikala vänsterpartiet La France insoumise ledare Jean-Luc Mélenchon. Hur hans väljare röstar i andra omgången tros avgöra. I andra omgången av presidentvalet 2017 röstade två tredjedelar av Mélenchons väljare på Macron – egentligen mot Le Pen. I år tycks viljan att stoppa Le Pen vara betydligt lägre. Enligt en opinionsundersökning nyligen är det den här gången bara var tredje Mélenchon-väljare som tänker stödja Macron i andra omgången.

Läs även: Marine le Pen vill införa hijabförbud på allmän plats

Med det pågående kriget i Ukraina och med tanke på den blodbesudlade ryska regimens öppet uttalade avsikter att återupprätta ett ryskt imperium i Europa – ett nytt Sovjetunionen fast med det kommunistiska ideologiska utanpåverket utbytt mot fascism – finns det anledning att se med oro på utsikterna för en Le Pen-seger.

Inte minst för den som själv ser nationalism som något i grunden gott och en förutsättning för ett styre av folket, för folket.

Le Pens kampanj har dominerats av plånboksfrågor, om hur de franska hushållens köpkraft ska förstärkas. Det har varit en framgångsrikt strategi.

Men Le Pens utrikespolitik inger onda aningar. Le Pen och hennes parti Nationell samling, tidigare Nationella fronten, har länge odlat goda relationer med Ryssland och diktatorn Vladimir Putin.

Samma år som Ryssland invaderade och annekterade den ukrainska Krimhalvön mottog Le Pens parti ryska lån på motsvarande 110 miljoner kronor, merparten från en bank med direkta kopplingar till Kreml. Under ett besök hos Putin samma år uttalade Le Pen sitt stöd för den folkrättsvidriga annekteringen av Krim och sitt motstånd mot de sanktioner EU den gången införde mot Ryssland.

I torsdags presenterade Le Pen sitt utrikespolitiska program. ”Frankrikes speciella plats i världen måste återupprättas”, slog Le Pen fast som ett övergripande tema. Frankrike ska inte underkasta sig Moskva men inte heller blint följa USA, förklarade hon enligt Paris Match.

Le Pen vill att Frankrike ska lämna ledningen för försvarsalliansen Nato – som landet historiskt haft ett ambivalent förhållande till. I förhållande till Tyskland ser Le Pen oförenliga, strategiska mål och hon vill av den anledningen stoppa allt militärt samarbete med Berlin.

Gentemot Moskva intar Le Pen en försonlig hållning. Hon önskar ett “strategiskt närmande” mellan Nato och Ryssland ”så snart det rysk-ukrainska kriget är över och ett fredsavtal finns på plats”. Det tyder på en ovilja eller oförmåga att förstå Putins avsikter och mål. Le Pen är i stort sett för sanktioner mot Ryssland, men inte när det gäller gas och olja. Ukrainas öde tycks inte engagera henne i någon större utsträckning.

Många har felbedömt Ryssland och Vladmimir Putin. Varit naiva, som det så populärt heter. Bland en del konservativa runt om i Europa har Putin betraktats som något av en allierad. Putin har setts som någon som stått upp för traditionella värden, familjen, kyrkan och nationen. Men vid det här laget borde poletten ha trillat ner även hos dem.

Putin är inte en nationalist. Han är en imperialist, som strävar efter att antingen utplåna andra nationer, som i Ukrainas fall, eller göra dem till lydstater, som Belarus.

För varje nationalist som ser nationer som skilda men jämlika storheter, borde den aggressive imperiebyggaren Putin framstå som en omöjlig vän och allierad.

Med Le Pen som Frankrikes president finns risken att Vladimir Putin får in en trojansk häst i Europas och EU:s hjärta.

Läs även: Mycket bakom örfilen mot Macron