Sverige har reglerad invandring, påstås det. Ja, det är i alla fall vad politikerna påstår. Ett “ja är ett ja och ett nej ett nej”, som det brukar heta. Även från partier som annars är fullt upptagna med att konstruera kryphål i form av gymnasielagar och annat för grupper de ömmar särskilt för.

Att invandringen är reglerad stämmer i så måtto att regler finns. Men att regler finns är som bekant inte samma sak som att regler följs. Det gäller allra minst utlänningslagen. I praktiken är det inte ja eller nej. I praktiken är det inte sällan den enskilde utlänningen som avgör om han eller hon ska lämna landet efter ett utvisningsbeslut, eller stanna.

För myndigheternas förmåga att lägga tyngd bakom orden, det vill säga att hitta och utvisa den som inte vill utvisas, är inte direkt avskräckande.

Av alla så kallade avlägsnandebeslut är det bara drygt hälften som slutar med att den person det gäller faktiskt avlägsnas, det vill säga fås att lämna landet. Och när det sker så är det i de allra flesta fall genom att utlänningen avlägsnar sig själv, genom frivillig utresa. Vilket är utmärkt. Mindre bra är att många blir kvar, som en del av ett växande skuggsamhälle

Ett skäl är att nuvarande lagstiftning om inte uppmuntrar så åtminstone underlättar för människor att stanna i Sverige. Ett exempel på det är preskriptionstiderna vid utvisning. Ett utvisningsbeslut gäller i fyra år, räknat från den dag beslutet fattades. Efter fyra år, när preskriptionstiden löpt ut, går det att söka uppehållstillstånd på nytt. Dessutom med samma skäl som ledde till avslag fyra år tidigare. Eller med helt andra skäl. Den som tidigare sökt asyl kan ansöka om uppehållstillstånd för arbete.

“Det ger ett incitament att stanna kvar i Sverige även när man har blivit utvisad för att man på nytt ska kunna söka asyl och uppehållstillstånd”, konstaterade migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) vid en pressträff på fredagen.

Att människor på detta sätt håller sig undan ett utvisningsbeslut är vanligare än vad många kanske tror.

Under förra året lämnades var fjärde ansökan om asyl in av en person med ett preskriberat avslagsbeslut, enligt Malmer Stenergard. För vissa grupper var andelen avsevärt större: 70 procent för irakier, två tredjedelar för afghaner och nästan hälften för somalier.

Läs även: Skogkär: Gör tillvaron besvärlig för de utvisningsimmuna

I det betänkande som överlämnades till regeringen på fredagen föreslås därför att preskriptionstiden dels förlängs från fyra till fem år, dels börjar löpa från det att den utvisade lämnat landet och denna utresa registrerats. På så sätt går det inte att bara stanna i Sverige och vänta ut preskriptionstiden.

Att människor utnyttjar den här möjligheten för att hålla sig kvar i landet är ett gammalt och välkänt fenomen. Ändå har politikerna passivt låtit det fortgå.

I en rapport från Riksrevisionen 2020 fick återvändandeverksamheten hård kritik. Av totalt 23 000 granskade ärenden från åren 2013 och 2014 var det bara i drygt hälften av fallen som utlänningen faktiskt också lämnade landet. Vart fjärde ärende om återvändande avslutades just genom att preskriptionstiden löpte ut. Den återstående fjärdedelen avslutades på annat sätt, till exempel genom att personen ifråga ändå beviljades uppehållstillstånd. Riksrevisionen konstaterade också att det inte fanns några tecken på att det blivit bättre efter 2014.

De nya reglerna, som är tänkta att börja gälla från nästa årsskifte, kan försvåra men lär aldrig helt förhindra att personer håller sig kvar i Sverige trots utvisningsbeslut.

Att röja upp i det skuggsamhälle som tidigare regeringar låtit växa fram kommer att ta decennier, om det ens alls är möjligt. Men även om den inte under en kort mandatperiod kommer att hinna göra tillnärmelsevis allt som krävs, så tycks den här regeringen vara fast besluten att åtminstone göra vad den kan. Att inte bara prata om att vända stenar utan också göra det. Det känns fortfarande ovant att se.

Läs även: Skogkär: Utvisning för grova brott ska vara regel – inte undantag