Om två veckor är det premiär för Malmös senaste attraktion: den rullande queerbastun, ett examensprojekt vid arkitektutbildningen vid Lunds Tekniska Högskola. Den mobila bastun ska ställas upp på lite olika platser i Malmö där den som känner sig queer sedan kan svettas ut med likasinnade.

“Det finns ett tydligt behov av normbrytande rum”, förklarar studenten bakom queerbastun för tidningen Sydsvenskan.

Nu är detta med normbrytande inte helt okomplicerat.

Sedan flera år har det av Malmöborna välfrekventerade Ribersborgs kallbadhus något som kallas Queer Kallis, infört efter krav från stadens progressiva politiker. Under Queer Kallis vajar Prideflaggorna stolt från badhusets flaggstänger. Den första måndagen i varje månad är det fritt fram för besökarna att välja badhusets herr- eller damavdelning allt efter tycke, smak och dagsform, oavsett könstillhörighet och sexuell läggning. Men arrangemanget har också fått kritik.

“En del upplevde det som att det var en massa män som gick över för att flukta i det som i vanliga fall är damsidan”, konstaterar arkitektstudenten. Hon ser sin mobila bastu som ett alternativ för “queera personer som inte känner sig bekväma” på kallbadhuset.

Av detta kan vi dra slutsatsen att det även när det kommer till brytande av normer finns ett korrekt sätt att gå tillväga och ett opassande sätt. Männen som då misstänks vara “fluktare” och inte queera, bryter mot normerna för normbrytande.

Av detta kan vi i sin tur dra slutsatsen att normbrytande i praktiken inte handlar om att bryta normer utan om att byta normer; att ersätta normer man ogillar med normer man gillar.

Sexuell läggning och könsidentitet – om du ser dig själv som man, kvinna eller något annat – är områden där denna form av villkorat normbrytande blivit den nya normen.

De som predikar normbrytandets evangelium vill framstå som toleransens försvarare mot inskränkthet, fördomar, homofobi och -ismer av olika slag: inte minst rasism och sexism. I själva verket är deras egen intolerans många gånger påtaglig. Leva och låta leva? Glöm det.

Dessa normbrytare nöjer sig i regel inte med att andra avstår från vissa beteenden och handlingar, de kräver att andra ska göra vissa saker, säga vissa saker – helst också tänka i bestämda banor. På så sätt ger normbrytarna uttryck för en intolerans påtagligt lik den inskränkthet de säger sig bekämpa.

Läs även: Hjort: Tolerans är en del av demokratin

För några år sedan väckte det våldsam uppståndelse när den politiska ledningen i Sölvesborg – ett brokigt samstyre bestående av SD, M, KD samt Sölvesborg- och Listerpartiet – tog beslut om att sluta flagga med prideflaggan på kommunhuset. Kommunens beslut JO-anmäldes av en person som ansåg det vara kränkande och diskriminerande att inte hissa prideflaggan.

Prideflaggan ska symbolisera mångfald och tolerans men dess nitiska väktare accepterar åtminstone ingen mångfald i synen på när och hur det ska flaggas.

Och sällan är samstämmigheten bland partiledarna så stor som när RFSL, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter, kallar dem till utfrågning inför valet. Där gäller det att hålla tungan rätt i mun och höja regnbågsflaggan vid rätt tillfälle. I frågor som rör samkönade äktenskap eller transpersoners rättigheter är utrymmet för nyanser och åsiktsskillnader minimalt på gränsen till obefintligt.

I årets SOM-undersökning från Göteborgs universitet, Du sköra nya värld, finns ett kapitel om politisk tolerans och självcensur. Av denna framgår att det är ytterst få i detta land som starkt ogillar homosexuella eller bisexuella, 0,5 respektive 0,2 procent av de tillfrågade i undersökningen. Ingen enda uppgav att de ogillade transsexuella starkt.

Man skulle kunna tänka sig att ju större acceptans som finns i samhället för exempelvis sexuella eller andra minoriteters rättigheter, desto mindre betydelse skulle fästas vid det fåtal som har från majoriteten avvikande åsikter. I praktiken gäller ofta det motsatta.

Ju större åsiktsöverensstämmelse som finns i en viss fråga desto mindre är toleransen mot den lilla minoritet som fortfarande hyser, eller kan misstänkas hysa, avvikande åsikter; desto hårdare är kraven på att även dessa ideologiska eftersläntrare ska falla in i ledet.

Begreppet toleransparadoxen myntades av filosofen Karl Popper på 1940-talet. Han syftade på att en alltför tolerant inställning till intolerans kan leda till att intoleransen segrar och demokratin går förlorad.

Men ett samhälle som inte tolererar intolerans kan paradoxalt nog också sluta i intolerans, i åsiktskorridorer och självcensur. Inte heller det någon god jordmån för demokratin.

Läs även: Ahmed: Alla är inte lika mycket värda, enligt Pride