FN:s människorättsråd antog på onsdagen en resolution som fördömer de koranbränningar som skett i “vissa europeiska länder”, det vill säga Sverige.

Bland de 28 stater som röstade för resolutionen återfinns Kina, Kuba, Eritrea och Pakistan – om nu någon tvivlar på att rådet är en skamlös parodi på allt vad skydd för mänskliga rättigheter heter.

Ett sjuttiotal länder har hädelselagar. I ett tiotal länder kan hädelse – som att bränna en koran – straffas med döden. Det gäller bland annat i Pakistan, ett land där islam är statsreligion och det land som tillsammans med Palestina tog initiativ till resolutionen.

För en överväldigande majoritet av medlemsstaterna i detta moraliskt och politiskt bankrutta FN-organ är dock det verkliga problemet att det finns länder där blasfemi inte är straffbart.

Den antagna resolutionen vill ge sken av att syftet är att skydda alla troende, oavsett religiös tillhörighet, mot diskriminering, uppvigling och hat. Vilket är lätt genomskådat nonsens. Det är islam och dess trossatser som ska värnas, inget annat.

I bakgrunden återfinns IKO, Islamiska konferensorganisationen, som passande nog har sitt högkvarter i det totalitärt islamistiska kungadömet Saudiarabien. Islamiska konferensens hjärtefråga är sedan decennier att kriminalisera kritik av islam – eller som den föredragna benämningen lyder: islamofobi.

Merparten av IKO:s 57 medlemsstater utgörs inte oväntat av bottenskrapet bland världens länder med avseende på mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter. Men istället för att åtminstone försynt påpeka detta väljer den svenska regeringen att huka inför kritiken. Under mötet i människorättsrådet försäkrade Sveriges företrädare att Sverige tar “kraftigt avstånd från alla islamofobiska handlingar”.

De senaste åren, i alla fall sedan korankravallerna påsken 2022, har det skett en förflyttning i synen på yttrandefrihet bland stora delar av det svenska etablissemanget. Stödet för den vidsträckta yttrandefrihet som länge betraktats som en självklarhet i Sverige är inte längre lika självklart. Tempot i förflyttningen tilltog påtagligt när Turkiet hotade att stoppa det svenska Natomedlemskapet efter ännu en koranbränning.

Att bränna en koran är enligt ett officiellt uttalande av Utrikesdepartementet – och därmed enligt den svenska regeringen – “en kränkande och respektlös handling och en tydlig provokation”, dessutom ett “uttryck för rasism, främlingsfientlighet och därtill kopplad intolerans” som inte har “någon plats i Sverige”.

Ett sådant kategoriskt uttalande väcker helt logiskt frågan varför koranbränning i så fall är tillåtet och inte betraktas som hets mot folkgrupp? När regeringen väl sagt A blir det svårt att inte också säga B. Särskilt som kraven på kriminalisering vilar på internationella konventioner som Sverige anslutit sig till, inte minst konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering.

Det är också värt att notera hur väl ordalydelsen i uttalandet från UD stämmer överens med den av människorättsrådet antagna resolutionen. Där beskrivs koranbränning som “en stötande, respektlös och uppenbar provokation, som utgör uppvigling till diskriminering, fientlighet eller våld”.

Läs även: Ahmed: Islam tillåts trumfa Sveriges yttrandefrihet

Jonas Trolle, chef för Center mot våldsbejakande extremism, anser att den svenska ordningslagen måste ändras så att Polisen kan säga nej till koranbränning med hänvisning till rikets säkerhet.

I Sverige har den svensk-danske politikern Rasmus Paludan fått tillstånd att bränna koranen. Tyskland, Frankrike och Storbritannien har däremot hindrat honom, påpekar Jonas Trolle. Skälen? Att respektive land bedömer att det skulle vara ett hot mot den allmänna ordningen och inre såväl som yttre säkerhet. Det skulle kunna leda till våldsamma upplopp och terrordåd. Så ser verkligheten numera ut i allt fler europeiska länder.

“Koranbränningar, bland annat utanför Turkiets ambassad i januari, har bidragit till att Sverige har gått från att vara ett legitimt mål till ett prioriterat mål för terrorhandlingar”, konstaterar Trolle i en debattartikel i Expressen.

Justitieminister Gunnar Strömmer (M) ser samma fara och har inlett en översyn av gällande lagstiftning.

Hotet är verkligt. Att förbjuda koranbränning kan därför framstå som det realpolitiskt klokaste. Men det är också att falla undan för terrorns logik.

Den som tror att islamister, i eller utanför Sverige, kommer att förklara sig nöjda om bara koranbränningar stoppas – eller av polisen förvisas till någon undanskymd plats – misstar sig.

Är det inte en bränd koran så är det en teckning. Är det inte en teckning så är det en bok. Är det varken en bränd koran, en teckning eller en bok så är det något annat som retar kränkthetsreflexen. Fanatikernas krav på eftergifter kommer inte att upphöra förrän underkastelsen är total. Om ens då.

Läs även: Altstadt: När islamismen kom till Hylte