Eritreaner som stödjer hemlandets regim drabbar än en gång samman med eritreaner som är motståndare till samma regim. Inte i Eritrea utan i Sverige, på Järvafältet i Stockholm.

Hundratals människor som med mord i blick går löst på varandra med stenar, påkar och järnspett. Tält och bilar som sätts i brand. Upplopp och kaos. Välkommen till det nya spännande Sverige.

“Varför importerar man sådana här problem hit?”, säger ett ögonvittne som själv kommer från Bangladesh, till nyhetsbyrån TT.

Det är en högst berättigad fråga. Något många svenskar funderat över en längre tid. En fråga allt fler rimligen ställer sig.

Av humanitära skäl, är ett svar. Av naivitet, av godhet. För att man – de som haft makten – bär på övertygelsen att människor som säger sig ha flytt våld och förtryck väl här skulle lämna allt sådant bakom sig. I tron att svensk social ingenjörskonst förmår göra alla till samförståndstörstande, kompromissvilliga, våldsundvikande, tillitsfulla, progressiva, jämställda goda medborgare – om än med lite exotiskt utseende samt trevlig och spännande mat- och danskultur.

Nu visade sig den verkliga mångkulturen vara mycket annorlunda den föreställda.

På fredagen såg facit efter torsdagens kalabalik i Järva ut som följer: över 50 personer skadade varav åtta allvarligt, närmare 140 personer frihetsberövade i samband med själva tumultet, tre skadade poliser.

Bland dem som omhändertogs av polisen fanns ett fyrtiotal personer som befann sig i Sverige illegalt, eller som i alla fall inte kunde visa att de har rätt att uppehålla sig här.

Justitieminister Gunnar Strömmer (M) kommenterade händelserna i ett skriftligt uttalande:

”Det är inte rimligt att Sverige dras in i andra länders inhemska konflikter på det här sättet. Om man flyr till Sverige undan våld, eller är på tillfälligt besök, ska man inte ställa till våld här. Polisens resurser behövs till annat än att hålla isär olika grupper från varandra”.

Inte rimligt! Oacceptabelt! Helt oacceptabelt! Så här ska vi inte ha det i Sverige! Så låter det varje gång från de politiker som bär ansvaret för att det är så här vi numera har det i Sverige.

Barn som hoppas på en karriär som yrkesmördare i något kriminellt gäng? Så ska vi inte ha det i Sverige!

Hundratals personer, främst barn och unga, som lever under hedersförtryck? Så ska vi inte ha det i Sverige!

Utanförskapsområden där svensk lag i praktiken slutat gälla? Så ska vi inte ha det i Sverige!

Bombdåd i stort sett varje dag, dödsskjutningar varje vecka? Så ska vi inte ha det i Sverige!

Ändå är det så vi har det i Sverige numera.

Läs även: Brinkemo: Balladen om integration eller assimilation

Att de som stöttar den eritreanska regimen och de som är motståndare till samma regim samtidigt kan anses ha skyddsskäl i Sverige kan vid första påseende framstå som en gåta. En förklaring är att det kan räcka att lämna Eritrea utan tillstånd för att anses ha flyktingskäl i Sverige, eftersom regimen betraktar alla illegala utresor, oavsett motiv, oavsett personens eventuella politiska åsikter, som en oppositionell handling.

Det finns all anledning att utreda på vilka grunder de gripna efter det våldsamma upploppet i Järva beviljats uppehållstillstånd i Sverige och om det gått korrekt till. Men så länge Sverige är bundet av internationella konventioner om mänskliga rättigheter är det i stort sett omöjligt att sända någon tillbaka till Eritrea mot dennes vilja.

Med andra ord: oavsett hur orimligt Gunnar Strömmer och andra anser att det är att eritreaner fortsätter hemlandets konflikter i Sverige är det inte mycket han eller någon annan kan göra åt saken om de envisas. Mer än att gripa, döma, låsa in och hoppas att det ska få effekt.

Föga förvånande är berättelsen om den eritreanska invandringen – det bor uppskattningsvis minst 70 000 eritreaner i Sverige – inte någon framgångssaga. En rapport från stiftelsen Global Village förra året visade att en tredjedel av de vuxna eritreanerna i Sverige är arbetslösa. Färre än hälften av männen i arbetsför ålder förvärvsarbetar, bland kvinnor är det bara fyra av tio. Nästan hälften av eritreanerna här har försörjningsstöd. Utbildningsnivån är låg.

Föga förvånande har Eritreanska riksförbundet, som anses stå den totalitära eritreanska regimen nära, bara de senaste fem åren fått sammanlagt drygt 1,8 miljoner kronor i organisationsstöd av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.

En gång betraktades Sverige som ett föregångsland. Visserligen lite tråkigt men tryggt och stabilt. Ordning och reda. I Sverige hade välfärdsstaten nått sin fulländning – eller nått så nära fulländning som det är mänskligt möjligt.

Sverige väcker fortfarande omvärldens nyfikenhet. Men numera är det en förundran över att så mycket kunnat gå så fel, så snabbt. Inte en modell att efterlikna utan ett varnande exempel på vad politiskt högmod och utopism kan leda till.

Det var inte så här det skulle bli men det var så det blev. Och så länge inte Sverige tar tillbaka kontrollen över vem som ska ges rätt att leva här, är det så det kommer att förbli.

Läs även: Skogkär: En asylrätt vid vägs ände