Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) är en stolt “pensionspopulist”. Stolt men – får man förmoda – inte helt nöjd. För det är så socialdemokratiska politiker gärna beskriver sig själva; som stolta över vad de åstadkommit, men inte riktigt nöjda eftersom de gärna velat åstadkomma mer.

Det som får Shekarabi att känna sig stolt är i detta specifika fall uppgörelsen med Vänsterpartiet och Miljöpartiet – riksdagens två ekonomiskt mest ansvarslösa partier – om ett garantitillägg för de pensionärer som har lägst inkomster.

Det är inte mycket att vara stolt över. Förslaget har fått massiv och välförtjänt kritik. Senast av sju pensions- och sparekonomer i en debattartikel i DN på måndagen.

Lösningen på de problem som finns med låga pensioner är inte att “med pensionspopulistiska förslag runda systemet och pensionsöverenskommelsens principer”, skriver de.

Nej, anser politikerna att pensionerna blir för låga bör systemet tillföras mer pengar, inte kringgås.

Sparekonomerna pekar bland annat på hur skillnaden i pension mellan den som arbetat och den som inte arbetat – det som brukar kallas respektavstånd – minskar på grund av garantitillägget, och undrar:

“Ska det inte löna sig bättre att ha jobbat än att inte ha gjort det?”

Det är med tanke på regeringens förslag en högst rimlig fråga. Som hade förtjänat ett seriöst svar. Men istället antyder Shekarabi att invändningarna handlar om att kritikerna är privilegierade och inte unnar fattigpensionärer några hundralappar mer i plånboken:

“Tänk att ha privilegiet att ha en stark röst i samhällsdebatten. Och använda den till att motarbeta pensionshöjningar för de fattigaste pensionärerna i detta läge. Högre pension handlar om respekten för dem som byggt upp Sverige. Om detta är ‘pensionspopulism’ så är jag populist”, avfärdade Shekarabi.

Garantitillägget ska ge omkring en halv miljon pensionärer 1 000 kronor mer i månaden skattefritt. Totalt är det drygt en miljon, nästan varannan pensionär, som ska få ta del av tillägget och de får i genomsnitt ut 750 kronor extra varje månad jämfört med idag. Om förslaget har stöd av en majoritet i riksdagen är ännu så länge oklart.

Tillägget var Vänsterpartiets främsta krav för att släppa fram Magdalena Andersson vid statsministeromröstningen i november förra året. Kalaset beräknas kosta närmare tio miljarder kronor.

Ett mer oblygt försök till röstköp är svårt att föreställa sig – och då handlar det inte om köpet av Vänsterpartiets röster i riksdagen. Enligt SCB är nästan en tredjedel, 28,1 procent, av samtliga röstberättigade i höstens val 65 år eller äldre. Och den första utbetalningen är tänkt att ske i augusti, några veckor före valdagen.

Läs även: Myndigheten: Pensionärers ekonomi är god

Pensionsmyndighetens egna experter har sågat förslaget sönder och samman. Men tjänstemännen blev överkörda av myndighetens politiskt tillsatta styrelse med ordföranden, den tidigare vänsterpartistiska riksdagsledamoten Ingrid Burman, i spetsen.

Detta fick myndighetens generaldirektör Daniel Barr och två andra styrelseledamöter att reservera sig till förmån för tjänstemännens ursprungliga, avsevärt mer kritiska förslag.

“Med det här förslaget blir det många där det bara på marginalen kommer löna sig att ha arbetat och för vissa blir till och med inkomsten lägre”, kommenterade Daniel Barr den uppsendeväckande reservationen.

Att någon som arbetat mer får nöja sig med samma eller till och med lägre inkomst som pensionär än någon som arbetat mindre, är alltså enligt Shekarabis socialdemokratiska nyspråk att visa “respekt för dem som byggt upp Sverige”.

Egentligen borde väl ingen vara förvånad. I Socialdemokraternas Sverige ska det varken löna sig att arbeta eller att ha arbetat. Det är hög tid för Socialdemokraterna att en gång för alla stryka beteckningen “arbetareparti” ur namnet.

Pensionssystemet är konstruerat för att pengarna ska räcka. Går den svenska ekonomin bra stiger pensionerna, går den dåligt sjunker de. Det är även anpassat för att klara demografiska förändringar, som att andelen pensionärer växer i relation till andelen yrkesverksamma. Det betalas inte ut mer än vad som kommer in. Systemet står därmed på egna ben, oberoende av statsbudgeten och dagspolitiken. Att det så länge – i tre decennier – överlevt klåfingriga, populistiska politiker är i sig något av en sensation.

De som fått låga pensioner tidigare är främst kvinnor som helt eller delvis varit hemmafruar. Nu har en helt annan kategori tillkommit, något som inte förutsågs när systemet skapades: invandrare som inte arbetat eller bara arbetat kort tid i Sverige.

Pension är uppskjuten lön. Lön får den som arbetar. När politiker gång på gång ingriper för att justera pensionssystemets utfall till nackdel för dem som faktiskt jobbat, förlorar systemet också sin legitimitet. Incitamenten för att arbeta och att arbeta länge, försvagas. Det innebär i nästa steg ett hot mot välfärden.

Det handlar, för att återigen citera Shekarabi, om “respekten för dem som byggt upp Sverige”. Och för dem som bygger Sverige i denna dag.

En respekt Socialdemokraterna för länge sedan tappat.

Läs även: Skogkär: Ropen skalla, valfläsk åt alla