På måndagen presenterade Moderaterna sin valkampanj. Några sensationer var det i och för sig inte som partisekreteraren Gunnar Strömmer presenterade. Den som vill få ordning på brottsligheten, på hushållsekonomin, på kärnkraften och elpriserna, ska lägga sin röst på Moderaterna, sammanfattade Strömmer för Expressen-TV.

“Det är det första. Det andra är att vi på vår sida har fyra partier som är överens om hur de här stora samhällsproblemen ska lösas, medan man på den andra sidan i grund och botten varken är överens om vad som är de stora problemen och i ännu mindre utsträckning hur de ska lösas”, fortsatte han.

En viktig del av Moderaternas strategi nu inför valrörelsens slutspurt, är enligt Strömmer att locka över väljare från Socialdemokraterna. Han bedömer att det finns “några hundratusen väljare som står och väger” mellan M och S. 2018 röstade drygt 1,8 miljoner på S. Det antyder att kanske var tionde S-väljare skulle vara öppen för att byta till M, vilket möjligen kan framstå som en tämligen optimistisk kalkyl.

I SCB:s stora partisympatiundersökning i maj fick de svarande också uppge vilket parti som i deras ögon var näst bästa val. Bland dem som då uppgav att deras sympatier låg hos Socialdemokraterna var det mycket riktigt 12 procent som uppgav att M utgjorde deras andrahandsval. Och nästan lika många av Moderaternas sympatisörer, 10,7 procent, hade S som sitt andrahandsalternativ.

Läs även: Gudmundson: Moderaterna de gröna – hur rädd ska man vara?

Moderaterna trampar vatten i opinionsmätningarna medan Socialdemokraterna överträffar valresultatet från 2018 med råge. Ulf Kristersson är en habil partiledare som i regel gör bra ifrån sig i debatterna. Men det vill inte lyfta.

Partikulturer skiljer sig åt. Det brukar heta att Moderaterna är ett parti som fungerar ungefär som ett börsnoterat företag med partiledaren som företagsledare. Och Kristersson påminner onekligen om en verkställande direktör med en utstrålning av teknokrat. Han saknar den folklighet som gjort att Johan Pehrson ser ut att lyckas med det till synes omöjliga – att lyfta det uträknade Liberalerna över riksdagsspärren. Och partiledarens betydelse kan i denna den politiska personfixeringens tidsålder knappast överskattas.

Situationen kan tyckas paradoxal. Det Socialdemokraterna lyckats åstadkomma denna mandatperiod, först under nästan tre år i koalition med Miljöpartiet ifört Januariavtalets tvångströja, och därefter i ensamt majestät, borde omöjligt kunna imponera på väljare som är resultatinriktade snarare än ideologiskt styrda.

Strömmer räknar upp de uppenbarliga skälen för detta: kriminaliteten, ekonomin, skenande energipriser.

En sittande regering brukar dessutom tappa i stöd för varje nytt val. En tredje mandatperiod för Socialdemokraterna i rad framstår även av denna anledning som osannolik.

Ulf Kristersson kan ge klart besked om både vad han vill göra och med vem han vill göra det. Det är mer än man kan säga om Magdalena Andersson (S), vars koalition av ovilliga och oeniga – C, V och MP – är ett säkert recept för fyra nya år av rödgrön politisk röra.

Läs även: Skogkär: Blå drömmar om regeringsskifte