Sjunkande reallöner och stigande levnadsomkostnader innebär att en vanlig svensk familj fått 9 000 kronor mindre i månaden att röra sig med, har Handelsbankens ekonomer räknat ut. Det är dock bara en mild västanfläkt i förhållande till vad som väntar om nerväxtens allt mer högljudda hejaklack får som den vill.

I Europaparlamentet i Bryssel arrangerades i slutet av förra veckan konferensen Beyond Growth – bortom tillväxt. En tillställning som tycks ha gått helt obemärkt förbi vad svenska medier beträffar. Det är synd.

Bortom tillväxt låter kanske mer lockande och inspirerande än det konferensen i grund och botten handlade om, det vill säga nerväxt: att medvetet och planerat krympa ekonomin istället för att försöka få den att växa.

Om alla människor gjorde ett lika stort ekologiskt avtryck som svenskarna skulle det behövas fyra jordklot, hävdas det. En tankeväckande liknelse. Tankeväckande också i så måtto att om det stämmer så kan var och en utifrån denna bild också räkna ut ungefär hur mycket nerväxt som behövs för att komma tillbaka i balans.

Arrangörer av konferensen var tjugo enskilda ledamöter från fem av EU-parlamentets partigrupper: De Gröna, Vänstern, Socialdemokraterna, liberala Förnya Europa och Kristdemokraterna. Denna politiska bredd visar att nerväxt som krislösning inte är en idé som enbart sysselsätter en handfull aktivister ute i den ideologiska periferin.

Att tankegångarna bakom Beyond Growth sakta men säkert är på väg att leta sig in i den europeiska politikens mittfåra visar också det faktum att självaste EU-kommissionens ordförande, Ursula von der Leyen, var på plats och höll ett tal till församlingen. Von der Leyen slog fast att tiden sprungit ifrån en tillväxtmodell som bygger på fossil energi. Det var knappast vad publiken ville höra. Den ville höra att fortsatt tillväxt – oavsett om den är grön eller stenkolsbrun – är en omöjlighet, en föreställning som måste överges.

När EU-kommissionären för ekonomi, Paolo Gentiloni, i ett förinspelat tal ifrågasatte nerväxt och påpekade att en krympande ekonomi innebär mindre, inte större resurser för den gröna omställningen, möttes det av visslingar och burop.

Romklubben, ett internationellt nätverk av forskare, politiker och affärsmän som i över femtio år varnat för de katastrofala följderna av fortsatt ekonomisk tillväxt, fanns inte oväntat på plats, för var ska sleven vara om inte i grytan?

Romklubbens ordföranden Sandrine Dixson-Declève kom med råd till de politiker som förbereder sig inför kommande val:

“Människor vill inte ha tillväxt, de vill ha ekonomisk trygghet.”

Som om det inte skulle finnas något samband däremellan.

Läs även: Skogkär: Grön omställning är ett annat ord för energifattigdom

Sist på talarlistan under konferensens avslutande dag stod passande nog Anuna De Wever Van Der Heyden, som väl bäst kan beskrivas som Belgiens Greta Thunberg.

De ovationer som med jämna mellanrum bröt ut under De Wevers tal – en wokeideologisk tirad – vittnar om att hon gav publiken vad den ville ha:

“Vår tillväxt vilar på vit makt, kolonialism och imperialism. Vit makt rättfärdigar ett system av exploatering och extraktivism. Kolonialismen utgör grunden för den europeiska ekonomin, dess institutioner, företagens förädlingskedjor, handelsavtal, investeringsavtal och geopolitiska strukturer för ackumulering av rikedom”, mässade De Wever.

Extraktivism, om någon undrar, är helt enkelt att utvinna mineraler och andra naturresurser. Utan extraktivism försvinner inte bara fossila bränslen som olja och gas, utan också alla de olika metaller som behövs för att bygga batterier, generatorer till vindkraftverk, mobiltelefoner och så vidare.

De Wevers tal var inte ett recept för en bättre värld, utan ett recept för samhällskollaps. En välvillig tolkning är att de som applåderade hennes ord inte riktigt förstod vad de jublade åt. Men förmodligen visste de precis.

Mer än en talare underströk att det behövs en transformation eller omvandling av hela ekonomin, ett “jättelikt språng”, som Romklubbens Dixson-Declève beskrev det. Kapitalismen måste bort och ett helt nytt ekonomiskt system, ett nytt samhällssystem, införas.

Det var så klart en ny, skön värld som målades upp under konferensen. En värld med “inkluderande välstånd” där alla lever ett gott liv. Ett ord som ständigt återkom var thrive – att blomstra. I en nerväxt värld kommer inte bara naturen utan även människorna i den att blomstra. Men det kräver förstås att allt – och därmed alla – ställs under det som kallas demokratisk kontroll, vilket i praktiken brukar visa sig vara statlig kontroll.

Nerväxt framstår mest som en gammal välkänd ideologi i nya, gröna kläder. Det är den marxistiska, kommunistiska, socialistiska drömmen om ett samhälle byggt på principen “av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” med tillägget: inom planetens gränser.

Vartenda försök i den riktningen förskräcker. Det visar historien. Men säljarna av begagnade socialistiska utopier ger aldrig upp.

Läs även: Skogkär: Med de rödgröna mot det fossilfria fattighuset