Politikerna kräver att alla arbetar längre. Samtidigt har politikerna mixtrat med pensionssystemet så att det för allt fler spelar allt mindre roll hur många år de arbetar.
Det ska inte bara löna sig att jobba, det ska också löna sig att ha jobbat. Så brukar det låta från politiskt håll. Men verkligheten är en annan. Trenden är sedan länge den motsatta – att det lönar sig allt mindre att ha jobbat. Och det på grund av politiska beslut.
Det svenska pensionssystemet bygger på livsinkomstprincipen, heter det. Ju fler arbetade år, desto mer pengar ska det bli i pensionskuvertet. Men detta samband är på väg att suddas ut, varnar Pensionsmyndighetens generaldirektör Daniel Barr på DN Debatt. För drygt fyra av tio pensionärer spelar antalet arbetade år inte längre någon roll för deras ekonomiska situation efter pensioneringen. För kvinnor är det mer än hälften där sambandet mellan arbete och pensionens storlek upplösts i tomma intet.
Orsaken är i första hand det under senare år kraftigt höjda grundskyddet, det vill säga garantipensionen. I juni beslutade riksdagen att höja garantipensionen för 655 000 pensionärer med i genomsnitt 900 kronor. Reformen innebar också att ytterligare drygt 340 000 pensionärer som inte varit det tidigare, nu blev berättigade till garantipension. Valet stod för dörren och Socialdemokraterna ville köpa pensionärernas röster. Den första utbetalningen kom lämpligt nog i augusti, några veckor före valdagen.
Lägg till detta att inkomstpensionen vid det kommande årsskiftet räknas upp med 3,0 procent, medan garantipensionen höjs med nästan tre gånger så mycket, 8,7 procent. Orsaken är att inkomstpensionen följer inkomstutvecklingen medan garantipensionen räknas upp i takt med prisutvecklingen.
Bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd bidrar också till att minska skillnaderna mellan den pensionär som arbetat och den som inte arbetat.
Förra hösten infördes dessutom ett inkomstpensionstillägg på 600 kronor i månaden, i enlighet med Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna.
“Det är personer som har gjort det som samhället har bett dem om. De har börjat jobba tidigt. De har slitit. De har gått upp på morgonen och kämpat. Men ändå får de för låg pension. Och det kan inte vi acceptera”, motiverade dåvarande socialförsäkringsministern Ardalan Shekarabi (S).
Årets höjning av garantipensionen försvarade Shekarabi på liknande sätt. Undersköterskan som arbetat och slitit ett helt liv och som sedan belönades med en pension det inte gick att leva på, var hans favoritexempel.
Varpå pensionärsorganisationen SPF Seniorerna ofint nog påpekade att den rödgröna regeringens politik fått till följd att den där undersköterskan som slitit i 40 år kan få upp till 1 400 kronor mindre i pension än någon som inte arbetat alls.
Efter den senaste höjningen av garantipensionen och den uppräkning av inkomstpensionen och garantipensionen som sker vid årsskiftet kan den som aldrigt jobbat få ut upp till 16 483 kronor i månaden efter skatt, enligt SPF Seniorens uppdaterade beräkningar. Det är 1 400 kronor mer än vad en undersköterska med en slutlön på 32 000 kronor får ut efter 40 års arbete.
Och för dem som trots allt får ut mer i pension efter ett helt arbetsliv än de som inte jobbat alls, är skillnaden i kronor och ören i många fall liten, några hundralappar.
Läs även: Skogkär: Invandringen räddade inte pensionerna
Verkligheten är den att garantipensionen i ytterst begränsad utsträckning går till personer som arbetat och slitit ett helt liv – som den undersköterska Shekarabi värnade om. Den som har glädje av garantipensionen är snarare en utrikes född kvinna med inga eller ytterst blygsamma pensionsgrundande inkomster under tiden i Sverige.
Enligt Pensionsmyndigheten saknar 11 procent av utrikes födda pensionärer inkomstgrundad pension, och får därmed hela sin inkomst från grundskyddet: bostadstillägg, garantipension eller äldreförsörjningsstöd. Bland inrikes födda pensionärer är det bara någon enstaka procent som är helt beroende av grundskydd.
Invandringen skulle enligt politikerna rädda pensionerna. Istället blev invandringen en belastning på pensionssystemet.
Pensionsmyndighetens Daniel Barr efterlyser nu ett klart besked från ansvariga politiker: Ska pensionssystemet även i framtiden bygga på livsinkomstprincipen eller ska utvecklingen mot ett grundskydd, lika för alla, fortsätta?
Och kan Pensionsmyndigheten i sin information till allmänheten fortsätta att hävda att det lönar sig att jobba ett extra år före pensioneringen, frågar sig Barr:
“Det budskapet skorrar falskt då så många inte längre omfattas av livsinkomstprincipen.”
Respektavstånd brukar det kallas, att det ska vara skillnad mellan att ha arbetat och att inte ha arbetat. Ett system där den som arbetat ett helt liv till och med kan få lägre inkomster efter att ha gått i pension än den som inte arbetat alls, kan inte gärna kallas något annat än respektlöst. Ja, det skulle möjligen vara perverst.
