På onsdagen godkände EU-parlamentet unionens nya asyl- och migrationspakt. EU-kommissionen kallar det en nystart för unionens gemensamma migrationspolitik. I så fall en nystart där det mesta känns välbekant.
Efter sju sorger och åtta bedrövelser gav Europaparlamentet på onsdagen grönt ljus för det som kallas asyl- och migrationspakten. Nästan tio år har hela processen tagit. Det förslag som nu ligger på bordet har tröskats sedan 2020. Resultatet av all den möda som lagts ner för att tråckla ihop en uppgörelse samtliga medlemsländer, kommissionen och parlamentet anser sig kunna leva med, är knappast omvälvande.
Liksom tidigare kommer migrationsbördan i det första skedet att bäras av gränsstaterna i söder: Grekland, Italien och Spanien. Någon solidarisk – läs tvingande – omfördelning av asylsökande blir det inte. Liksom tidigare ska migranterna registreras i det land dit de anländer och i normala fall ska deras asylansökningar även hanteras där.
Nytt i förslaget är ett förfarande för att omedelbart skilja agnarna från vetet redan vid ankomsten. De migranter som på förhand kan antas sakna skyddsbehov ska snabbt få sin sak prövad och lika snabbt kunna avvisas, om det blir utfallet av prövningen. För övriga kommer asylutredningarna att fungera i stort sett som i dag.
Totalt består pakten av tio olika lagförslag. Men det var osäkert in i det sista om samtliga skulle godkännas av en majoritet i parlamentet. Motstånd finns både till höger och till vänster.
Och motståndet lär leva vidare. Migrationstrycket mot unionen växer. Flyktingsmugglingen över Medelhavet pågår oavbrutet. Enligt EU:s gränsskyddsbyrå Frontex tog sig omkring 380 000 migranter illegalt in i EU under förra året. Det är det högsta antalet som registrerats sedan 2016 och en ökning med 17 procent jämfört med 2022. Närmare sex av tio tog vägen över Medelhavet.
En klar majoritet av de migranter som tar sig till EU på irreguljära vägar saknar skyddsskäl. Det är känt sedan länge. De är ekonomiska migranter på jakt efter ett bättre liv. Asylreglerna är deras inträdesbiljett till unionen. När de väl satt sin fot innanför EU:s yttre gräns är utsikterna goda för att de kommer att kunna stanna kvar, oavsett om de har skyddsbehov eller ej.
Eurostats statistik visar att 429 790 irreguljära migranter från länder utanför EU under förra året fick beslut om att de måste lämna unionen. Av dem var det bara en fjärdedel, 109 085, som faktiskt återvände. Andelen skiljer sig stort mellan olika stater. I Frankrike var det mindre än var tionde med beslut om utvisning som verkligen lämnade landet.
Men medan EU och dess institutioner håller fast vid rådande asylkonventioner gör unionen samtidigt vad den kan för att hindra människor från att ta sig till EU och söka asyl.
I samband med den stora migrationskrisen gjorde EU 2016 upp med Turkiet om att stoppa de illegala migrationsströmmarna, en överenskommelse som hittills kostat unionen i storleksordningen 10 miljarder euro. Ett liknande avtal har träffats med Libyen och förhandlingar pågår med Tunisien.
Läs även: Skogkär: En asylrätt vid vägs ände
Om Europa ska ta kontroll över sin framtid – eller sitt öde, för att tala ödesmättat – måste EU ta kontroll över unionens gränser. Den så kallade asyl- och migrationspakten kommer inte i närheten av det kravet. Möjligen kan den bidra på marginalen till en effektivare och säkrare hantering av migrationen, men något paradigmskifte är det inte tal om.
De allra flesta som kommit till Europa som asylsökande har jobb och försörjer sig. Men det borde vid det här laget stå klart att ekonomisk integration inte är någon som helst garanti för framgångsrik värderingsmässig och kulturell integration. I de medlemsländer som varit de främsta slutmålen för migrationen till EU har det undantagslöst vuxit fram parallellsamhällen, i stor utsträckning avvisande eller rent fientliga till majoritetssamhället och dess kultur; parallellsamhällen där solidariteten vilar hos den egna gruppen, den egna kulturen och – när saker ställs på sin spets – hos det land där gruppmedlemmarna själva eller deras föräldrar har sina rötter.
Asyl- och migrationspakten är en garanti för att denna utveckling kommer att fortsätta, mot än större splittring och växande motsättningar mellan majoritet och minoritet, liksom mellan olika minoriteter som här agerar ut konflikter de tagit med sig från hemlandet.
Det är en utveckling som aldrig kommer att kunna vändas så länge EU håller fast vid nu gällande flyktingkonventioner, regelverk som tiden och utvecklingen för länge sedan sprungit ifrån.
I dag är det i stor utsträckning andra krafter än EU-kommissionen, parlamentet och de enskilda medlemsstaterna som styr migrationen. Det är den grova organiserade brottsligheten som kontrollerar människosmugglingen. Det är främmande makter som Ryssland, som i migranterna funnit ett kraftfullt vapen i hybridkrigföringen mot EU. Det är stater som Turkiet och Libyen, aktörer EU gjort till unionens grindvakter – och därmed gett möjlighet att utpressa EU.
Asyl- och migrationspakten är inte ett genombrott för en ny och bättre ordning. Det är en pakt avsedd att skjuta ett problem framför sig, inte att lösa det. En lösning – om en sådan alls är möjlig – hade krävt helt andra, och radikalare grepp.
Läs även: Skogkär: Nya grepp krävs för att stoppa illegal migration
