Olika medier rapporterade under fredagen att Sveriges Imamråd och paraplyorganisationen Förenade islamiska föreningar i Sverige, Fifs, reagerat med bestörtning på den pågående kampanjen mot svenska sociala myndigheter.

Enligt SVT uppmanas landets imamer att “ta avstånd från ryktesspridningen”. Rubriken på Ekots hemsida lyder: “De tar avstånd från rykten om att socialtjänsten kidnappar barn”. Enligt Nyhetsbyrån TT beskriver imamerna kampanjen som “hatretorik”. Mahmoud Khalfi, imam och direktör vid Stockholms moské, citeras: “Vi har fördömt den i de hårdaste ordalag.”

Men det som okritiskt beskrivs som ett kraftfullt avståndstagande är långtifrån kraftfullt. Det är knappt ens ett avståndstagande. Snarare ställer sig imamrådet och Fifs i allt väsentligt bakom kritiken om att svensk socialtjänst omhändertar muslimska barn på lösa, orättfärdiga grunder.

I ett par månaders tid har det pågått en intensiv ryktesspridning – i och utanför Sverige – som går ut på att svensk socialtjänst bedriver en systematisk handel med barn som stjäls från muslimska familjer. Det påstås att dessa barn måste byta namn och religion och bära kors. Det hävdas att de sätts i icke-muslimska hem där de tvingas äta fläsk och dricka alkohol, att muslimska flickor våldtas och tvingas ta av sig slöjan. Enskilda socialsekreterare hängs ut i sociala medier med namn, bild, adress och ibland även personnummer. Terrorhot uttalas. Efter årsskiftet har kampanjen tagit fart och fått stor spridning också utanför Sverige.

Bakom angreppen på socialtjänsten finns en blandad skara bestående av muslimska extremister, islamister, hatpredikanter, rättshaverister och en välkänd kriminell klan, men också helt vanliga, missnöjda medborgare.

Att det även inom socialtjänsten begås misstag är ofrånkomligt. Det uppmärksammade fallet med “Lilla Hjärtat” är ett tragiskt exempel. Det ödesdigra misstaget den gången var dock inte att flickan omhändertogs, utan att hon efter en tid lämnades tillbaka till sina föräldrar. Den felbedömningen blev hennes död.

Men att socialtjänsten lättvindigt skulle omhänderta barn – närmast för sitt höga nöjes skull eller av rasistiska motiv – är något helt annat: konspirationsteorier.

Dessutom är tvångsomhändertagande av barn med åtföljande placering i boende utanför hemmet i regel extremt dyrt och något enskilda kommuner bara av den anledningen drar sig för.

Läs även: Nej, islamismen är inte någon befrielserörelse

Så hur beskriver då Fifs denna hets mot socialtjänsten och dess medarbetare? Jo, som “oroande historier som beskriver ageranden som strider mot hur det svenska systemet egentligen ska fungera. Oaktat detaljerna i dessa historier finns det grund för problemet, vilket har uppmärksammats i oberoende forskning och statistik.”

Det låter inte som ett kraftfullt avståndstagande direkt. Det låter inte som ett avståndstagande över huvud taget. Snarare är det ingen rök utan eld-retorik.

Fifs råd till alla muslimska föreningar och individer är talande nog “att sätta press på politiker som arbetar inom detta område genom att kommunicera med dem, begära ett möte samt ta fram underlag som utan tvivel visar förekomsten av godtycklighet i socialtjänstens arbete”.

Fifs berättar vidare att organisationen förbereder en uppvaktning av socialminister Lena Hallengren (S) “i syfte att uppnå förändring som skyddar socialtjänsten från förekomsten av fördomsfulla processer och beslut”.

På fredagen lade Sveriges Imamråd för sin del ut ett pressmeddelande “med anledning av rapportering om omhändertagande av barn” – alltså inte med anledning av rapportering om kampanjen mot omhändertagande av barn.

Här uppmanas förvisso imamer att “motverka hatretoriken som spridit sig” och rådet fördömer “spridning av desinformation” och “uppvigling mot Sverige och dess befolkning”. Däremot sägs inget konkret om vari hatretoriken, desinformationen och uppviglingen består, än mindre vem eller vilka som ligger bakom.

När Ekot påstår att Sveriges Imamråd tar “tar avstånd från rykten om att socialtjänsten kidnappar barn”, saknar det grund. Tvärtom slår imamrådet inledningsvis fast hur viktigt det är att de berörda familjerna får moraliskt stöd och praktisk hjälp “att nyttja sin juridiska rätt för att utredas lagenligt”, och att “tjänstemän som misstänks för att ha utövat maktmissbruk” ska bli föremål för omedelbar utredning.

Det är inte att gjuta olja på vågorna, snarare att lite försiktigt skvätta bensin på brasan i hopp om att ingen ska lägga märke till det.

Samtidigt tar både Sveriges Imamråd och Fifs tillfället i akt att erbjuda sina tjänster som konfliktlösare och mellanhänder mellan myndigheter och svenska muslimer. En bra kris får inte gå förlorad.

Dessa islamister bygger vidare på sitt parallellsamhälle – det muslimska civilsamhället som de själva kallar det – där de vill betraktas som självklara ledare och talespersoner för alla muslimer i Sverige.

De vill gärna framstå som brobyggare men bygger i själva verket murar. De önskar inte integration utan en form av segregation med särrättigheter och särbehandling – på egna villkor.

Läs även: Anklagelser om svensk rasism finner alltid en tacksam publik