Ett halvår efter att den tillträtt står regeringen Kristersson inför vad som kan bli dess första allvarliga interna kris. Orsaken är migrationspolitiken, den knut Tidöavtalet såg ut att ha löst upp. Men nu är EU på väg att trassla till allt igen.

Orsaken är den migrationspakt som EU-parlamentet på torsdagen godtog med överväldigande majoritet.

Migrationspolitiken är en av EU-samarbetets verkliga surdegar. Den har stått på jäsning sedan urminnes tider. Nästan. Men i och med det förslag som nu godtagits av parlamentet ser en lösning ut att vara på väg. Nu fortsätter lagstiftningsprocessen med att medlemsstaternas regeringar ska försöka enas om en ståndpunkt i ministerrådet. Sedan väntar förhandlingar mellan ministerrådet, parlamentet och kommissionen om paktens slutliga utformning. Går allt vägen kan processen gå i mål nästa år.

Migrationspakten i den tappning EU-parlamentet vill se bygger i första hand på frivillighet. Det blir inga kvoter, ingen tvingande omfördelning av asylsökande till medlemsstaterna ombesörjd av EU-kommissionen – så länge frivillig omfördelning fungerar. Gör den inte det, då kan EU tilldela varje land en migrantkvot.

Regeringen måste stoppa migrationspakten så som förslaget ser ut, slår Mattias Karlsson (SD) fast. “Om inte så har jag svårt att se hur grunden för vårt samarbete skall kunna bestå”, skriver Karlsson på Twitter.

Han backas upp av partiledaren Jimmie Åkesson på Facebook:

”Vi kommer inte att acceptera att man skänker bort svenska väljares makt över migrationspolitiken till andra länders politiker och byråkrater i Bryssel. Punkt”, skriver Åkesson där.

Miljöpartiets Europaparlamentariker Alice Bah Kuhnke är däremot nöjd med förslaget. Vilket i sig är ett illavarslande tecken.

“Vi har lyckats brotta ner Tobés och taggtrådshögerns idéer”, har Bah Kuhnke sagt till Europaportalen – Tomas Tobé (M) är en av dem som haft huvudansvaret för att förhandla fram förslaget till migrationspakt.

Den rödgröna skadeglädjen är påtaglig. Uppgörelsen i parlamentet innebär att Moderaterna “blåser SD på det som de ser som sina jätteframgångar i Tidöavtalet”, kommenterar Centerpartiets EU-parlamentariker Abir Al-Sahlani i Expressen. Socialdemokraternas EU-parlamentariker Carina Ohlsson drar en liknande slutsats: “Om pakten röstas igenom då är det pakten som måste genomföras på hemmaplan och inget annat.”

Ohlsson tycks för tillfället ha glömt att hennes parti – för tillfället – står för i princip samma strama migrationspolitik som regeringen, till och med vill ta åt sig äran för paradigmskiftet i svensk migrationspolitik. Ett paradigmskifte som för övrigt inte gjort något större avtryck i statistiken över utdelade uppehållstillstånd – drygt 142 000 under 2022.

Migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) försäkrar å sin sida att regeringen inte kommer “att ge vika”. Att pakten bidrar till ett minskat inflöde av migranter till Sverige är en förutsättning för att regeringen ska ställa sig bakom förslaget, lovar hon.

Bah Kuhnke, Al-Sahlani och Ohlsson har sina partitaktiska skäl att gnugga salt i SD-såren och efter bästa förmåga vidga sprickan mellan Tidöpartierna. Men det behöver inte betyda att de har fel i sak.

Det är värt att notera att företrädarna för de tre danska regeringspartierna, Socialdemokraterna, Venstre och Moderaterna, samtliga röstade nej till migrationspakten. Till skillnad från de tre svenska regeringspartiernas företrädare i parlamentet. Har den danska regeringen, en blocköverskridande konstellation bestående av socialdemokrater och liberaler, insett något som partierna i den svenska regeringen missat?

Läs även: Skogkär: Mot illegal migration kämpar EU förgäves

Dagens situation är ohållbar. Det är svårt att förneka. De länder runt Medelhavet som är de första etappmålen på flyktingsmugglarnas rutter, Italien och Grekland, kan inte lämnas åt sitt öde. Det är också talande att Italiens högerkoalition, knappast känd för någon öppna-era-hjärtanpolitik på migrationsområdet, röstade ja till förslaget.

“De allra flesta som kommer till Europa saknar asylskäl och den ekonomiska migrationen, den måste minska”, sade Tomas Tobé i en debatt med Charlie Weimers (SD) i Aktuellt på torsdagen.

Men även om migrationspakten innehåller förslag om hur asylhanteringen ska effektiviseras är det svårt att se hur pakten skulle kunna innebära en lösning på det problemet. Den kommer knappast att minska människosmugglingen över Medelhavet, en lukrativ mångmiljardindustri. Och att den skulle minska antalet migranter som drunknar i sina försök att ta sig in i EU är högst tveksamt.

Mycket lite talar i dagsläget för att pakten kommer att minska migrationstrycket mot unionens yttre gräns. Ett tryck som för närvarande ökar.

Vad pakten däremot med bestämdhet kommer att göra är att föra över mer makt från medlemsstaterna till EU.

Och kanske är det det som när allt kommer till kritan är det viktigaste för paktens tillskyndare.

Läs även: Skogkär: Polens sak är också vår