Så var det dags att åter fira FN, men hyllingsfraserna ekar allt ihåligare i takt med att organisationens trovärdighet urholkas. Det har länge sagts att FN behöver reformeras, men FN kommer inte att reformeras. Inte så länge demokratierna utgör en minoritet bland medlemsstaterna.
I dag infaller internationella FN-dagen. Det lär i vanlig ordning uppmärksammas med ett och annat högtidstal och en och annan debattartikel som hyllar den så kallade världsorganisationen. Eleverna i landets skolor kommer att få lära sig hur förträffligt FN är. I Sverige har det sedan begynnelsen stått ett skimmer kring Förenta Nationerna. Varje uttalande och utlåtande från någon del av den gigantiska FN-apparaten tas emot med andakt. Men FN är, med tanke på hur organisationen har utvecklats, inte mycket att hylla.
För FN är numera, bakom de fina orden och anspråken på att leda världen mot en ljus, demokratisk, fredlig och hållbar framtid, mest att likna vid en diktatorernas klubb för inbördes beundran och ömsesidigt stöd. FN är sedan länge ett obscent hån mot den egna stadgan. Impotent där organisationen borde stå stark, klåfingrig där den borde hålla tassarna borta.
Därför är det högst passande att FN:s främsta ansikte utåt, generalsekreteraren Antonio Guterres, passar på att besöka Ryssland, som Vladimir Putins gäst på Bricsländernas toppmöte i Kazan. Där har Guterres också möjlighet att frottera sig med Irans president Masoud Pezeshkian och Kinas Xi Jinping, tillsammans med Putin ledare för dagens skurkstater.
Brics är en akronym som ursprungligen stod för Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika. Förra året bjöds Egypten, Etiopien, Iran, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten in att bli medlemmar. Brics är tänkt att vara en motvikt till framför allt USA. Det är inte bara i FN som diktaturer samarbetar för att stärka sin ställning och utöka sin makt.
FN:s förfall var kanske oundvikligt från första början. I FN gäller en nation en röst. Och eftersom det inte finns något demokratikrav för inträde utgör hel-, halv- och kvartsdiktaturer majoriteten av medlemsstaterna.
Enligt den senaste årsrapporten från Freedom House, en organisation som bildades under andra världskriget för att främja frihet och demokrati, har friheten i världen varit på nedåtgående 18 år i följd och i dag kan endast 83 av 195 länder räknas som fria.
Enligt Democracy Index 2023 från The Economist Intelligence Unit är endast 24 länder att betrakta som fullt ut demokratiska. Det innebär att endast 8 procent av världens befolkning lever i fullvärdiga demokratier. 50 länder är bristfälliga demokratier, 34 är hybridregimer medan 59 länder står under auktoritärt styre.
Cato Institute tillsammans med Fraser Institute sammanställer något som kallas Human Freedom Index. Detta index mäter graden av personlig, ekonomisk och medborgerlig frihet. Här dras inga tydliga gränser mellan fria och ofria länder, mellan demokratier och icke-demokratier. Istället är de studerade länderna indelade i kvartiler, fjärdedelar. Och i den kvartil där friheten är störst lever endast 13,8 procent av världens befolkning medan 37,6 lever i den kvartil där friheterna är som minst.
Samtliga dessa index är tydliga på en punkt: det är i Europa, Nordamerika, Oceanien – läs Australien och Nya Zeeland – som demokratin och friheten finns.
Läs även: Brinkemo: En fredsfloskulös fridsfurste i FN
Ingenstans blir det bisarra faktum att värsta tänkbara förtryckarregim i FN har samma status som världens demokratier tydligare än i FN:s råd för mänskliga rättigheter, där diktaturer som Kina, Qatar, Kuba, Vietnam och Eritrea är medlemmar på likvärdig fot med Finland, Frankrike och Tyskland..
Säkerhetsrådet är ett kapitel för sig. Där är Ryssland och Kina permanenta medlemmar, med vetorätt, och ständigt redo att använda denna vetorätt för att gynna sina egna och sina klientstaters intressen, det vill säga att hjälpa andra autokrater. Att övriga permanenta medlemsstater, inte minst USA, också utnyttjat sin position på liknande sätt gör inte problemet mindre. Att ta bort vetorätten skulle dock bara gynna Ryssland, Kina, Iran och övriga diktaturer i en organisation byggd på principen en medlem, en röst. En återvändsgränd med andra ord.
Hur FN i praktiken fungerar har blivit tydligt under Irans angrepp på Israel med Hamas och Hizbollah som främsta ombud. Anställda i UNRWA, FN:s särskilda organ för hjälp till palestinska flyktingar, deltog i pogromen i Israel den 7 oktober. Hamas gigantiska tunnelsystem i Gaza har bokstavligen byggts under fötterna på UNRWA, UNRWA:s lokaler har använts av Hamas som vapenlager. Och i Libanon agerar det som ska föreställa en fredsbevarande styrka, Unifil, mänsklig sköld åt Hizbollah. Istället för att – som FN-resolutionen 1701 anger – se till att alla väpnade grupper lämnar södra Libanon, har Unifil passivt sett på när Hizbollah byggt upp sina raketramper och andra militära installationer i området, ibland bara ett stenkast från Unifils egna positioner.
Det är dags för världens demokratiska stater att överge eventuella kvarvarande illusioner om att FN går att reformera. FN blir inte bättre än så här. Men FN kan och kommer med stor sannolikhet att bli sämre.
Att gå samman i ett Demokratiernas Förbund är kanske en lösning när demokratins och frihetens fiender nu ser ut att samlas i Brics, kanske inte. Men viktigast är att inte ge FN mer makt utan att tvärtom minska de olika FN-organens inflytande. Att helt enkelt inse vad FN har blivit. När diktaturerna använder FN och FN-systemet för att flytta fram sina positioner, när de gör gemensam sak för att underminera fred, frihet och demokrati, är svaret inte att spela med, utan att stå emot, att inte ge efter.
Läs även: Skogkär: Dags att sluta spela med i den svarta fars som heter FN
