I tisdags greps fem personer av polisen i koordinerade gryningsräder i Strängnäs, Eskilstuna och Linköping. Enligt Säpo har de fem, som på torsdagen begärdes häktade misstänkta för stämpling till terrorbrott, kopplingar till Islamiska staten, IS.

Något attentat ska inte ha varit omedelbart förestående, återigen enligt säkerhetspolisen. Men Sverige är numera ett prioriterat mål för jihadister. Rasmus Paludans koranbränning utanför Turkiets ambassad i Stockholm i januari pekas ut som den omedelbara orsaken.

Förklaringar kan säkert också sökas längre tillbaka i tiden, till tidigare koranbränningar, till konstnären Lars Vilks teckningar av islams profet Muhammed som rondellhund.

Sverige kommer sannolikt att “vara ett prioriterat mål för våldsbejakande islamister på kort sikt under första halvan av 2023 och möjligen även året ut, beroende på intensiteten i uppmärksamheten kring framtida upplevda provokationer”, sammanfattar Nationellt centrum för terrorhotbedömning, NTC.

För att vara en fredens religion, som dess anhängare så ofta hävdar, har islam påtagligt många våldsbenägna följare. Och som korankravallerna förra påsken visade med all önskvärd tydlighet är det långtifrån enbart religiösa fanatiker som är beredda att ta till våld när de anser att islam kränks.

Det talades då från olika håll om att våldsverkarna var “islamister” eller “gängkriminella”, att “utländska aktörer” eldade under vreden.

“Det vi såg i helgen var inga protester, utan grov kriminalitet orkestrerat av gäng som hatar vårt samhälle”, sade dåvarande statsministern Magdalena Andersson (S).

Önsketänkande eller möjligen medvetna försök att dölja en obekväm sanning: att de som angrep polisen i de flesta fall var helt vanliga människor, helt vanliga muslimer. Här deltog gammal som ung, män såväl som kvinnor, även om de våldsammaste och mest aktiva i sedvanlig ordning var unga män. Men att de i många fall hatade vårt samhälle, på den punkten hade Andersson säkert rätt.

Så vad är det då som får de boende i vissa områden i svenska städer att närmast gå man ur huse för att kasta sten på polisen – i vissa fall när koranbrännaren Paludan inte ens var på plats?

Jan Hjärpe, religionshistoriker och professor emeritus i islamologi, ville 2006 förklara de våldsamma protesterna efter den danska tidningen Jyllands-Postens publicering av Muhammedkarikatyrer som en närmast ofrånkomlig psykologisk reaktion hos “den vanliga troende” när allt han eller hon hållit heligt hela sitt liv hånas:

“Man mår illa och känner avsky för dem som gjort detta, och för dem som tycks ge det sitt stöd”, skrev Hjärpe i Sydsvenskan.

Läs även: Skogkär: Det finns inget gåtfullt med korankravallerna

I praktiken infördes ett informellt hädelseförbud i Sverige efter den danska karikatyrkrisen, i det tysta och endast i förhållande till en religion: islam. Hot går hem. Den som tecknar, publicerar eller ställer ut en Muhammedkarikatyr får räkna med möjligheten att det kan leda till en dödsdom.

I en krönika i Dagens Nyheter berättar journalisten Janne Josefsson vad som hände när han för ett par år sedan skulle göra ett inhopp som programledare för Sverige möts i SVT. Paludan hade bränt sin första koran i Malmö och programmet skulle handla om detta. SVT:s säkerhetschef varnade Josefsson för att visa Muhammedkarikatyrer. I så fall kunde han räkna med att tvingas leva som Lars Vilks resten av livet “det vill säga med säkerhetsvakter dygnet runt”.

Till slut stoppade TV-ledningen programmet, bland annat med hänvisning till att SVT hade en lokalredaktion i Angered i Göteborg “som kunde råka illa ut”.

I en opinionsmätning av Novus nyligen svarade en majoritet, 51 procent, att det bör vara förbjudet att bränna “heliga skrifter”. Endast 34 procent svarade att det bör vara tillåtet. Frågan hur många som är för ett förbud, inte av verklig hänsyn till de troendes känslor utan av rädsla för de troendes vrede, ger undersökningen inte något svar på.

I tisdags slog förvaltningsrätten fast att Polisen gjorde fel som i februari vägrade Paludan tillstånd för två koranbränningar i Stockholm. Beslutet var väntat. Polisen anser sig dock ha gjort rätt; koranbränningar ökar hotbilden och risken för framtida terrorattentat. Polisen må ha fel om juridiken men deras omvärldsanalys är korrekt.

Hur länge kommer politikerna att stå fast vid sitt nuvarande försvar för yttrandefriheten? Hur länge dröjer det innan ledande politiker går från “koranbränningar är avskyvärda men tillåtna” till “koranbränningar är avskyvärda och bör inte tillåtas”?

Inte av hänsyn till islam så mycket som av hänsyn till en växande muslimsk minoritet, vid det här laget stor nog att avgöra val. Och av hänsyn till det högst verkliga terrorhot som de mest fanatiska kretsarna i denna minoritet utgör.

Läs även: Skogkär: Upploppen handlar om islam