Justitieminister Morgan Johansson (S) har efter moget övervägande – det kan även ha varit ett blött finger i luften – kommit fram till att bråkstakar ska kunna portas från bibliotek och simhallar.

Ett motsvarande tillträdesförbud som gäller för butiker infördes i våras.

“Om du går till en simhall och sedan inte kan bete dig, till exempel ofredar andra människor, eller om du går till ett bibliotek och för oväsen, ska du då ha en självklar rättighet att bara få komma tillbaka igen? Nej, det tycker inte jag faktiskt”, säger Johansson till Ekot i Sveriges Radio.

Det låter riktigt förnuftigt. Fast uttalandet väcker också nyfikenhet: När kom justitieministern på att han “faktiskt” inte tycker så?

Han är trots allt en man som verkar följa Groucho Marxs levnadsregel: Dessa är mina principer och om ni inte gillar dem så har jag andra.

Ta förslaget om språkkrav för medborgarskap som exempel. Det fördes fram för snart tjugo år sedan av Folkpartiet, numera Liberalerna.

Nästan lika länge har Johansson såvitt bekant haft åsikten att språkkrav för medborgarskap är ett rasistiskt otyg. En “magnet för främlingsfientliga väljare” skrev han 2008 på sin blogg.

Nu har Johansson kommit på att han “faktiskt” inte tycker språkkrav är något fult längre. Och bra är väl det.

Läs även: Skogkär: Det kallas för stök

Nåväl. Oavsett om Morgan Johansson alltid tyckt så eller nyss kommit på att han alltid tyckt så, är det glädjande att han och regeringen dragit slutsatsen att simhallar och bibliotek inte är till för buset utan för den stora majoritet av besökare som sköter sig.

Det har nämligen rått en viss osäkerhet på den punkten.

Enligt bibliotekslagen ska folkbiblioteken “vara tillgängliga för alla och anpassade till användarnas behov”. Detta tycks en del ha tolkat som att biblioteken ska anpassa sig även till besökare som har behov av att bråka. Eller sälja narkotika. Eller behöver en vämestuga.

Det som kallats “tysthetsnormen” har ifrågasatts.

“Vi människor är olika. Biblioteken måste kunna rymma både tyst och lugnt, och livliga samtal, diskussioner, barnteater, surfning vid datorer och liknande”, menade Svensk biblioteksförenings generalsekreterare Niclas Lindberg när frågan 2015 blev föremål för het debatt. Hot och våld var däremot aldrig okej, underströk Lindberg.

Men hotfullare och våldsammare har det blivit. Ronderande väktare och personal som bär personlarm är numera vanliga inslag på svenska bibliotek.

Enligt en enkät i fackförbundstidningen Vision bedömer 41 procent av de biblioteksanställda att ordningsproblemen blivit värre under senare år, bara 10 procent anser att det blivit bättre.

Att problemen ökat beskrivs ofta som en följd av samhällsförändringar som biblioteken inte råder över. Att det förts en medveten politik som gått ut på att förvandla biblioteken till en kombination av allaktivitetshus och fritidsgård lär ha bidragit. Att på olika sätt locka till sig grupper som tidigare aldrig eller sällan besökte biblioteken har setts som en viktig uppgift, ett värde i sig.

I Stockholm har Stadsbiblioteket anställt en bibliotekssocionom, med erfarenhet från att jobba med hemlösa, för att minska bråk och otrygghet.

Det känns som en väldigt svensk lösning. Terapeutisk. Omhändertagande. Konfliktundvikande.

Läs även: Skogkär: Nätkrigaren Morgan i Rosenbad

I Sverige gäller i regel minsta motståndets lag – anpassning till dem som missköter sig sker tills problemen vuxit sig så stora att de framstår som näst intill olösliga.

Ett tillträdesförbud löser inte allt. Men det är en nödvändig markering av att det finns regler i det offentliga rummet. Och att brott mot reglerna får konsekvenser.

Elementärt.