En fungerande demokrati kräver upplysta, välinformerade medborgare, brukar det heta. Och information om vad som händer i den stora världen, utanför den begränsade del av tillvaron enskilda individer har direkt insyn i, hämtar de allra flesta huvudsakligen från det som kan kallas etablissemangsmedia, gammelmedia, medströmsmedia – kärt barn har många namn.

Etablissemangsmedias företrädare ser sig som omistliga väktare av demokratin med uppgift att informera, upplysa och – inte minst – att granska makten.

Samtidigt är medierna en av de mäktigaste krafterna i det moderna samhället. Så vem granskar granskarna? Vem vaktar väktarna?

Helst vill granskarna granska sig själva, väktarna vakta varandra. Utomstående kritiker avfärdas som oinsatta, ideologiskt motiverade och så vidare. Att makten i dess olika skepnader granskar sig själv är annars ett förfarande som – där det förekommer – brukar ifrågasättas. Inte minst av medierna.

En av få utomstående granskare av svenska medier är Näringslivets Medieinstitut, NMI. NMI grundades redan 1987 av Svenska Arbetsgivareföreningen, numera Svenskt Näringsliv. Det har lagts ner, återstartats och bytt namn i olika omgångar och haft olika huvudmän. Numera drivs det i bolagsform av Mats Olin, som arbetat med mediegranskning sedan 2008.

NMI intresserar sig som namnet skvallrar om främst för frågor som är intressanta för näringslivet. Olin och NMI har länge varit ett irritationsmoment för etablissemangsmedia och en journalistkår som enligt alla mätningar av politiska sympatier placerar sig långt till vänster om väljarkåren i dess helhet. Vilket också sätter spår i rapporteringen.

Läs även: Skogkär: Statstelevisionen biter inte den hand som föder den

I en skur artiklar i Journalistförbundets tidning Journalisten de senaste dagarna anklagas NMI för att systematiskt svartmåla och hänga ut enskilda journalister på bland annat Dagens Nyheter och Sveriges Television i syfte att skrämma och tysta dem.

Hedvig Eriksson, vice ordförande i journalistklubben på SVT gör gällande att NMI ägnar sig åt “hatkampanjer”. Eriksson talar om “en miljö” där man misstror enskilda journalister och medier, en miljö varifrån det riktas hat och kränkningar mot hennes kollegor.

En av dem som anser sig utsatt är Erika Bjerström, SVT:s tidigare klimatkorrespondent.

“De är försåtliga. De har en dold politisk agenda. De har publicerat lögnaktiga tolkningar av min rapportering”, säger Bjerström till Journalisten.

Det Hedvig Eriksson kallar “miljö” beskriver Bjerström som ett “ekosystem” och “undervegetation” där det rör sig “uttalade klimatförnekare, vetenskapsförnekare och vad man skulle kunna kalla klimatfördröjare”.

Bland det som läggs Olin och NMI till last är att ha återberättat hur Bjerström – när hon tidigare jobbade på Sveriges Radio av alla ställen – blev kallad “lilla grönstrumpan” av sina kollegor. Något Bjerström själv skrivit om i en krönika. Som belägg för att NMI bedrivit hatkampanj mot henne får det nog betraktas som tämligen tunt.

NMI har fått pengar av Stiftelsen Fritt Näringsliv som i sin tur finansieras av Svenskt Näringsliv, dit de flesta svenska medieföretag betalar medlemsavgift, konstateras det i Journalisten.

“Jag tycker att SVT som medlem i Svenskt Näringsliv ska vara medvetet om att man finansierar hatkampanjer mot enskilda journalister”, säger Hedvig Eriksson.

Syftet med attacken på NMI går inte att ta miste på. ”Svenska medieföretag finansierade angrepp på enskilda journalister”, lyder en rubrik. Avsikten är att tysta en kritisk röst genom att få institutets finansiärer att dra sig ur. Metoden är vid det här laget välkänd. NMI ska peststämplas genom att kopplas till kretsar som påstås ägna sig åt hat och hot, ett begreppspar som blivit vänsterns standardförsvar mot i stort sett alla former av kritik.

“Mediekritik och mediegranskningar är välkomna men jag skulle önska att de görs på en högre nivå än den som sker på NMI”, säger Karin Ekman, programchef på SVT Nyheter, till Journalisten.

Det är så det brukar låta. När etablissemangsmedia och de som arbetar där blir granskade och ifrågasatta så är det fel på granskningen. Så även den här gången.

Sanningen är att granskarna helst inte vill bli granskade, helst inte vill att någon håller ett kritiskt, vakande öga på dem. Det ansvar etablissemangsmedia ständigt kräver att andra samhällsaktörer ska ta är de inte intresserade av att ta för egen del.

Att misstro makten är ett sundhetstecken. Inte minst den makt etablissemangsmedia utövar.

Läs även: Skogkär: Den enkla förklaringen till att vänstern älskar public service