Det blev en tidig julafton för alla domedagsprofeter när FN:s klimatpanel IPCC på måndagen (9/8) släppte första delen i en ny rapport.

Några typiska rubriker:

“Extremvädret allt värre.” “Följden: Massdöd, ökad fattigdom & sjukdomar.” “Skräckrapport för klimatet.”

Nu är det förvisso ingen rolig läsning IPCC levererar. Enligt rapporten ökar takten i klimatförändringarna. Den globala medeltemperaturen kommer att nå eller passera 1,5 graders uppvärmning redan inom 20 år.

“Ingen går säker och det påverkar alla. Vi behöver hantera det som en akut kris här och nu”, summerade Inger Andersen, chef för FN:s miljöprogram UNEP på en digital presskonferens i samband med att rapporten blev offentlig.

Att klimatet förändrats det senaste halvseklet eller så är uppenbart. Det har det å andra sidan alltid gjort. Men det finns för den skull ingen anledning att förneka att utvecklingen är extremt oroande och att allt tyder på att det är människans användning av fossila bränslen som är den främsta orsaken.

Detta måste därför vara utgångspunkten för de politiska beslut som tas.

Visserligen är vetenskapliga sanningar alltid provisoriska. Det kan komma nya rön som ställer vedertagen kunskap på huvudet, eller gör det nödvändigt att åtminstone delvis omvärdera sådant som länge hållits för sant och självklart.

Det är dock inte ett hållbart argument för att vänta och se.

Tekniska landvinningar har gjort det möjligt för människan att i viss utsträckning betvinga naturen. Här har fossila bränslen – kol, olja, naturgas – spelat en avgörande roll. På samma sätt som det finns ett tydligt samband mellan ökningen av koldioxidhalten i atmosfären och stigande temperaturer, finns ett klart samband mellan förbränning av fossila bränslen och välstånd. Tillväxt kräver energi. Så ser sambandet i alla fall ut historiskt.

Men det finns gränser för hur mycket naturen låter sig betvingas. Inte sällan snäva gränser. Naturen har en tendens att slå tillbaka. Mänsklighetens främsta överlevnadsstrategi har därför varit anpassning.

Och mer än något annat är det anpassning som behövs för att hantera följderna av klimatförändringarna. Som förberedelser för stigande havsnivåer.

Läs även: EU: Svenskarna överlägset mest oroliga för klimatet

Vad som krävs nu är rationella beslut, fast frågan är om vi kan förvänta oss det av dagens politiker. Se bara på kärnkraften.

Som en följd av Tjernobylkatastrofen i april 1986 stiftade riksdagen en lag som förbjöd forskning som syftade till att bygga nya kärnkraftsreaktorer i Sverige, det så kallade tankeförbudet. Det kom att gälla i nästan 20 år, fram till 2006. Två bortkastade decennier.

Trots att IPCC ser kärnenergi som en viktig pusselbit för att minska utsläppen av växthusgaser är motståndet mot kärnkraft fortfarande starkt i Sverige. Bland vissa politiska partier vill säga. Allmänhetens inställning är betydligt mer positiv.

Det hävdas att kärnkraft inte är lönsamt, att den inte står sig i konkurrensen med andra energislag på marknaden.

Men vad som är lönsamt styrs i stor utsträckning av politiska beslut. Den massiva utbyggnaden av förnybar energi i form av vind- och solenergi hade inte varit möjlig utan politiska beslut som gjort dessa energislag konkurrenskraftiga i förhållande till fossil energi som kol, olja och gas.

Och om läget är så kritiskt som IPCC bedömer kan inte lönsamhet vara den enda eller ens främsta faktorn när kärnkraftens framtid avgörs.

”Vi behöver se över klimatmålen, öka ambitionerna och sätta skarpare mål”, säger miljöminister Per Bolund (MP) i en kommentar till IPCC:s rapport.

Det låter oroväckande. Är det fler åtgärder i klass med plastpåseskatten som kan föväntas?

För Bolund och andra svenska poilitiker är det möjligen ett trist faktum, men vad Sverige gör spelar på det stora hela inte någon roll. Och Sveriges betydelse som föredöme ska nog inte heller överdrivas.

Enligt Our World In Data uppgick Sveriges andel av de totala koldioxidutsläppen i världen till 0,12 procent år 2019. De samlade utsläppen från EU:s 27 medlemsstater motsvarade 8,00 procent av koldioxidutsläppen globalt. USA :s andel uppgick till 14,50 procent. Medan Kina ensamt svarade för 27,92 procent av de totala utsläppen.

Om de katastrofscenarier som nu målas upp ska kunna undvikas beror först och främst på Kinas allenarådande kommunistparti och dess ledare Xi Jinping.

Men trots löften om att gå mot koldioxidneutralitet fortsätter Kina att bygga ut sin kolkraft i rasande takt. Förra året smällde Kina upp i snitt mer än ett nytt, stort, koleldat kraftverk i veckan.

Det, mer än kanske något annat, ger skäl att befara att domedagsprofeterna kan få rätt.

Läs även: Altstadt: Klimatkatastrofen gör extremism till mainstream

Läs även: Renässans för kärnkraften – Vattenfall öppnar för minireaktorer i Sverige