Miljöpartiet har levererat en valanalys. Det är en omfångsmässigt tunn historia på knappt tjugo sidor, men ännu tunnare sett till innehållet. Och som så många analyser efter ett val som inte blev den framgång partiet hoppats på, präglas den av förvåning och oförståelse:

Varför röstade inte fler på oss när vår politik är så bra? Varför gick vårt budskap inte fram?

Tanken att budskapet faktiskt gick fram – och lämnade det stora flertalet av väljarna våldsamt oimponerade – är svår att ta in för varje övertygad partist.

Med 5,02 procent av rösterna – partiets femte bästa resultat i ett riksdagsval – klarade MP spärren till riksdagen med knappt någon darr alls på ribban. Dystert för Sverige, men med en någorlunda realistisk syn på partiets potential har miljöpartisterna själva ingen större anledning att vara missnöjda.

En viss kritik anas vad gäller språkrörens oförmåga att väcka sympati hos andra än de närmast sörjande. När partiets ledare har så lågt förtroende blir det svårt att locka nya väljare, lyder slutsatsen. Men på det stora hela var det omständigheter bortom partiets kontroll som hindrade fler väljare från att inse Miljöpartiets storhet, om man får tro valanalysen. Andra partier. Medierna. Tidsandan. Allt och alla (andra) ställde till det.

Den rödgröna sidan framstod som mer splittrad, konstateras det i valanalysen. Miljöpartiet försökte vara en duktig brobyggare, men det hade partiet inte mycket för. Socialdemokraterna körde sin presidentvalstaktik – allt ljus på Magdalena Andersson, den trygga landsmodern. Vänsterpartiet och Centerpartiet var som hund och katt, “den djupa sprickan dem mellan framstod som svår att överbrygga, och deras syn på maktpolitiken var oförenlig”. Jo, det finns anledning att känna tacksamhet för att det inte blev de rödgröna som vann valet och fick försöka bilda regering.

Mycket i analysen handlar om att det var fel frågor – ur Miljöpartiets synvinkel – som kom att prägla valrörelsen.

Om Miljöpartiet fått bestämma hade valet 2022 varit ett klimatval, det säger sig självt. Om Miljöpartiet får bestämma ska varje val vara ett klimatval. Men så blev det inte. Trots “flera klimatkatastrofer runt om i världen”. Istället handlade mycket om lag och ordning. Alldeles för mycket för att vara i MP:s smak.

“Bilden av ökande gängvåld och skjutningar, inte sällan sammankopplat med migrations- och integrationsfrågor blev det framgångsrika narrativ som högersidan vilade många av sina politiska utspel på, för att stärka bilden av att Sverige är ett land i kris.”

Ett parti som ser ökande gängvåld och skjutningar som en “bild”, en föreställning om verkligheten, snarare än verkligheten som den är, får nog räkna med en brant uppförsbacke i den debatten.

Och så var det det här med plånboksfrågorna som i takt med stigande priser trängde sig allt närmare debattens centrum.“Fler människor än tidigare kände oro för sin egen ekonomi, med högre räntor, elpriser och drivmedelspriser”, konstateras det i valanalysen.

Att Miljöpartiet inte heller känner sig bekväm med den debatten är inte så märkligt med tanke på att inget annat parti gjort så mycket som MP för att pressa upp el- och bränslepriser. Miljöpartiet har drivit på för förtida avveckling av svensk kärnkraft och drivit en lika medveten politik för höjda drivmedelspriser, inte minst genom reduktionsplikten.

Läs även: Skogkär: Det är synd om väljarna, inte om Miljöpartiet

Valanalysen vittnar inte direkt om någon utvecklad förmåga eller ens vilja att se sig själv och det egna partiet med andras ögon. Annars hade den egenskapen kunnat vara partiet till nytta när slutsatser ska dras om varför valet gick som det gick.

Ett ämne som återkommer är hur “hot och hat” riktas mot partiet och dess företrädare. Valrörelsen blev smutsig med ett högt tonläge. I analysen konstateras att 40 procent av väljarna enligt en opinionsundersökning klassade valrörelsen som “osaklig eller mycket osaklig”.

Även här är det förstås “de andra” som bär skulden, medan Miljöpartiet fört en tapper men ensam kamp för att hålla saklighetens och sanningens fana högt.

Samtidigt är detta partiet som rutinmässigt beskriver sina politiska motståndare som “brunblå”, som lovar att “göra kaos” i landets politiska församlingar. Det är partiet vars språkrör på partiets valupptakt håller tal om hur “jävligt arg” och “förbannad” han är. “Skämmes ta mig fan!”, löd Per Bolunds hälsning till de andra riksdagspartierna. För egen del verkar inte MP bekymra sig överdrivet mycket om tonläge och tilltal.

Rent parodiskt blir det när Miljöpartiet i valanalysen beklagar hur den politiska retoriken avlägsnat sig allt mer från sanningen. Detta är trots allt partiet som länge skröt om sin avgörande roll i den förtida avvecklingen av svensk kärnkraft för att sedan, när elpriserna lagom till valet sköt i höjden, förneka allt ansvar: “Det var inte vi, det var marknaden”.

Att Miljöpartiets företrädare nu får ägna sina dagar åt att skriva ilskna debattartiklar istället för att vara med och styra landet finns det all anledning att känna tacksamhet över.

Läs även: Skogkär: Det går inte att ta Miljöpartiet på allvar