En ekvation som inte går ihop – den slutsatsen drar allt fler som räknar på de omsusade projekten för produktion av grönt stål.
Häromdagen meddelades att stålbolaget H2 Green Steel i Boden, H2GS, fått en order på fossilfritt stål värd 18 miljarder kronor under sju år. Köpare är tyska ZF, en av världens ledande underleverantörer till bilindustrin.
För en månad sedan skrev H2GS ett avtal med biltillverkaren Mercedes–Benz om leverans av 50 000 ton “grönt stål” per år. Hur stora mängder stål avtalet med ZF omfattar, förtäljer inte pressmeddelandet. Men det beskrivs som en “betydande del” av de 2,5 miljoner ton stål ZF förbrukar årligen.
Enligt H2GS vd Henrik Henriksson ska drygt 40 procent av bolagets totala stålproduktion vara sålt “på långa kontrakt”. Men det är knappast någon djärv gissning att det i dessa kontrakt finns finstilta passager som ger köparna ett antal nödutgångar i det fall H2GS visar sig vara den gröna bubbla allt fler varnar för.
Det gröna stålet ska produceras vid H2GS stålverk i Boden. En produktionsanläggning som ännu inte existerar. Först 2025 ska den vara klar. Året därpå ska produktionen börja i liten men successivt ökande skala. Om allt går enligt plan ska H2GS kunna erbjuda marknaden 5 miljoner ton grönt stål år 2030.
Men det finns en och annan osäkerhetsfaktor. Inte minst varifrån elen ska komma. För att stålet ska bli fossilfritt – i det närmaste – ska det tillverkas med hjälp av vätgas som i sin tur framställs genom elektrolys, en process för vilken det krävs enorma mängder el. Som inte finns. I alla fall inte i dagsläget.
Det verkar med andra ord som om ZF, Mercedes–Benz med flera köpt den berömda grisen i säcken. I detta fall en grön, klimatvänlig gris.
Läs även: Skogkär: Grön omställning är ett annat ord för energifattigdom
Skaran som ifrågasätter satsningarna på fossilfritt stål blir sakta men säkert allt större. Tre välmeriterade nationalekonomer, Mats Johansson, Per-Olov Johansson och Bengt Kriström, som räknat på H2GS-projektet, är minst sagt skeptiska (DN Debatt 5/7). Klimatnyttan är ovedersäglig men ekonomiskt liknar det mest ett svart hål. Och i det hålet riskerar tiotals, kanske hundratals miljarder av skattemedel att sugas in.
För att tillverka 5 miljoner ton grönt stål kommer H2GS stålverk i Boden att dra omkring 20 terawattimmar el. Det är inte lite. Förra året förbrukades totalt 137 terawattimmar el i hela landet. Lägg till andra stora, gröna projekt som planeras i norr, exempelvis Hybrit, en konkurrerande satsning på produktion av fossilfritt stål som SSAB, LKAB och Vattenfall står bakom, och elbehovet kan komma att öka med 80-90 terawattimmar per år inom en alls inte avlägsen framtid.
Enligt de tre kritiska nationalekonomerna skulle det krävas ett elpris på mellan 17 och 47 öre per kWh – beroende på vilka förutsättningar man utgår från – för att H2GS satsning på grönt stål ska gå runt. Svenska Kraftnät räknar med ett genomsnittligt elpris år 2027 på 71 öre i elområde 1, där Boden ligger.
En fråga som uppstår i nästa led är om det över huvud taget går att få lönsamhet i elproduktion om priset på elen ska vara så lågt. 2021 kostade el från havsbaserad vindkraft 53 öre per kWh enligt en rapport från Energiforsk.
Det hade varit sin sak om de privata investerarna bakom projekt som H2GS satsat – och riskerat – enbart sina egna pengar. Men i praktiken är det skattebetalarna som löper den största risken.
För två år sedan gav den rödgröna regeringen Riksgälden i uppdrag att genom statliga kreditgarantier främja gröna industriinvesteringar som kan bidra till att Sverige når sina miljö- och klimatpolitiska mål. Totalt handlar det om upp till 80 miljarder kronor till och med 2024. I höstas ansökte H2GS om sådana kreditgarantier för lån på 1 miljard euro. Kreditgarantin täcker upp till 80 procent av lånen. Så fyra femtedelar av den ekonomiska risken bärs i så fall av staten, i praktiken skattebetalarna.
Politikerna har låtit sig förföras av drömmar om en grön, industriell revolution som ska ge tiotusentals nya jobb, och vill i sin tur tjusa väljarna.
Och den nuvarande regeringen är inte mindre gripen av halleluja-stämningen än den gamla.
”Omvärlden ser med beundran på allt som sker i Sverige inom den gröna omställningen. Malmen, skogen och vår fossilfria elmix gör Sverige unikt lämpat för att leda klimatomställningen”, för att citera statsminister Ulf Kristersson (M) och statsråden Ebba Busch (KD) och Romina Pourmokhtari (L).
Sverige ska leda utvecklingen, Sverige ska visa världen vägen. Även på detta område. Det kan bli ett obehagligt uppvaknande också ur denna dröm.
