Krisernas treenighet stod i fokus för statsminister Ulf Kristerssons jultal på onsdagen. Den inre säkerhets- och trygghetskrisen i skepnad av systemhotande brottslighet, med det dödliga skjutvapenvåldet som ett akut symptom. Den yttre säkerhetskrisen i skepnad av Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Och så energikrisen i kombination med ett svårt ekonomiskt läge.

“Åren framöver kan bli de ekonomiskt tuffaste för vårt land sedan 90-talskrisen och finanskrisen”, förvarnade Kristersson.

Två högst självförvållade kriser och en tredje där ansvaret vilar helt och hållet på den ryske diktatorn Vladimir Putin. Sammanfattningsvis: sällan har någon statsminister i Sverige tagit över makten i ett svårare läge.

Som det anstår ämbetet försökte Kristersson att på en gång understryka stundens allvar och ingjuta tillförsikt. Sverige har tagit sig igenom allvarliga kriser förr; Sverige kommer att ta sig igenom och gå stärkt ur även de kriser landet nu står inför, försäkrade han.

Till ovanstående kriser skulle kunna läggas en fjärde, i jämförelse med övriga obetydlig: regeringen har hamnat i en opinionsmässig löftesbrottskris. Också den av det självförvållade slaget. Av regeringspartiernas – och inte minst Sverigedemokraternas – frejdiga vallöften om högkostnadsskydd för landets elkunder och drastiska sänkningar av drivmedelspriserna har det så här långt inte blivit mycket – utöver tidig julafton för oppositionen.

Fem kronor eller ända upp till en tia billigare drivmedel blev 14 öre billigare bensin och 41 öre billigare diesel från årsskiftet. Att utlova högkostnadsskydd till den 1 november visade sig vara betydligt lättare än att genomföra det. För hushållen kommer stödet att betalas ut i februari – om allt går som tänkt. Företagen väntar fortfarande på besked. Några sådana innehöll jultalet inte, utöver ett vagt löfte om att “göra mer”. Det är nog det minsta väljarna förväntar sig.

En fras återkom gång på gång i Kristerssons jultal:

“Precis som vi sade före valet.”

På förekommen anledning, som det heter. Det är med tanke på all kritik om svikna vallöften lätt att förstå varför Kristersson känner ett behov av att betona att det regeringen nu genomför i allt väsentligt är precis vad de fyra partierna lovade före valet. Ett paradigmskifte.

Läs även: Skogkär: Blågula blocket kommer inte att tackla public service

Och saker händer. I förra veckan fick Migrationsverket i uppdrag att jobba hårdare med att återkalla arbets- och uppehållstillstånd som missbrukas. I måndags presenterades en Utbetalningsmyndighet, som ska arbeta mot fusk och bidragsbrott riktade mot välfärdssystemen. Samma dag inrättades vid justitiedepartementet ett råd mot organiserad brottslighet som de kommande 18 månaderna ska stärka och effektivisera det samlade arbetet mot den organiserade brottsligheten. På tisdagen presenterades så ett “trygghetspaket” som innehöll utredningar om införande av visitationszoner och anonyma vittnen. Visitationszonerna kan kanske göra skillnad på marginalen, medan anonyma vittnen mest framstår som signalpolitik. Det stora problemet när det gäller brottsbekämpning är snarare en dysfunktionell Polismyndighet. Det är svårt att få till en rivstart mot gängen när myndighetens ledning dras djupare och djupare in i en härva av brottsmisstankar, jävsanklagelser och solkiga förbindelser.

Det blev ingen smekmånad för Kristerssons regering. Knappt hade den tillträtt förrän väljarna såg ut att ha tröttnat. Enligt den senaste opinionsmätningen av Sifo för DN skrapar de blågula Tidöpartierna för närvarande bara ihop 40 procent av väljarstödet. Den samlade oppositionen – om vi för resonemangets skull låtsas att en sådan existerar – stöds av 53 procent. Av de blågula partiernas egna sympatisörer är det enligt Sifo endast var tredje som tycker att regeringen gör ett bra jobb.

Men som mer än en vis partisekreterare sagt efter att ha ställts inför usla opinionssiffror: den enda mätning som räknas är den på valdagen. Och dit är det nästan en hel mandatperiod.

Fast om väljarnas förtroende ska kunna vinnas tillbaka måste regeringen också leverera det utlovade paradigmskiftet. Det måste märkas att ministrarna heter Strömmer, Pourmokhtari och Busch istället för Johansson, Strandhäll och Farmanbar.

“På det nya året tar vi nya tag. Var och en och tillsammans”, avslutade Kristersson jultalet. Det låter som en passande föresats. Inte minst för de fyra Tidöpartierna. Inte det mesta, utan nästan allt, återstår att göra.

Läs även: Skogkär: Kristerssons regering kommer inte att få någonting gratis