Regeringen stramar åt migrationspolitiken, enligt ansvariga ministern Maria Malmer Stenergard (M) nödvändigt för att få ordning på integrationen. Men frågan är om inte det tåget gått.
Statsrådet Maria Malmer Stenergard (M) strävar på med det av Tidöpartierna utlovade migrationspolitiska paradigmskiftet. Vid en pressträff på torsdagen presenterade hon tillsammans med Mattias Bäckström Johansson (SD) regeringens senaste förslag på området.
Bland annat införs skärpta krav för anhöriginvandring och reglerna för uppehållstillstånd av humanitära skäl stramas åt. Åldersgränsen för när uppehållstillstånd får vägras en make eller sambo höjs så högt EU-rätten tillåter, från 18 till 21 år. Syftet är att förhindra eller åtminstone försvåra tvångsäktenskap.
Därtill ska försörjningskravet vid anhöriginvandring tillämpas i “avsevärt fler fall” än nu. I dag finns en frist på tre månader då försörjningskravet inte gäller för flyktingar samt alternativt skyddsbehövande. Den tas bort för den senare kategorin. Enligt Malmer Stenergard ska detta öka drivkrafterna för att snabbt komma i arbete.
“Regeringen anser att det är rimligt att den som vill återförenas med sina anhöriga i Sverige också ska kunna försörja dem”, summerade hon.
Även för kvotflyktingar ska försörjningskravet gälla omedelbart vid ankomsten till Sverige.
Det regeringen nu föreslår hade kunnat vara verklighet redan. Det mesta fanns med i ett utskottsinitiativ de fyra Tidöpartierna lade fram redan när riksdagen i juni 2021 skulle besluta om ändringar i migrationslagstiftningen, en votering som M, KD, L och SD förlorade med en röst.
“De här förslagen är otroligt viktiga delar i att uppnå en långsiktigt hållbar migrationspolitik där vi också kan ta ansvar för dem som kommer över Sveriges gränser och säkerställer att de verkligen integreras i det svenska samhället”, förklarade Malmer Stenergard.
Någon siffra på hur mycket invandringen kan förväntas minska genom de föreslagna skärpningarna vågar Malmer Stenergard inte sia om, inte minst med tanke på den betydelse utvecklingen i omvärlden har. Det är säkert klokt.
Migrationstrycket mot EU växer. Förra året ansökte nästan 900 000 om asyl i unionen. Det är en fördubbling på bara två år och migrationen närmar sig nu nivåerna under toppåren 2015–2016.
Läs även: Skogkär: Låt en haverikommission granska Migrationsverket
Inget tyder på att migrationsfrågan kommer att få minskad betydelse i europeisk politik. Tvärtom. Nyligen föll Nederländernas regering efter inre oenighet om åtstramningar av invandringspolitiken. De tyska kristdemokraternas ledare, CDU-ordföranden Friedrich Merz, pekade i dagarna ut den omfattande migrationen som landets största problem. Förra året tog Tyskland emot över 200 000 asylsökande. I Storbritannien är den irreguljära invandringen via Frankrike, över Engelska kanalen, i fokus. Den konservativa regeringen har lagt fram ett lagförslag, The illegal migration bill, för att försöka stoppa strömmen. I Frankrike har sommarens våldsamma upplopp av förklarliga skäl gett nytt bränsle till migrationsdebatten.
Som sagt, Malmer Stenergard strävar på. Men att röja upp i migrationspolitiken efter de galna åren med alliansregeringen under Fredrik Reinfeldt (M) och den efterföljande rödgröna regeringen ledd av Stefan Löfven (S), är inte gjort i en handvändning. Om det ens är möjligt.
Sedan 2006 har Migrationsverket beviljat omkring 1,8 miljoner uppehållstillstånd av olika skäl. Och fortfarande tar Sverige emot betydligt fler asylsökande i förhållande till folkmängden än våra nordiska grannar. Under förra året var det lika många som sökte asyl i Sverige som i Norge, Danmark och Finland tillsammans, cirka 14 000.
En hållbar migrationspolitik borde för överskådlig tid vara inriktad på noll asylinvandring och på att hålla invandringen via anknytning på lägsta möjliga nivå. Att sikta på samma nivåer som våra nordiska grannar är efter år av öppna hjärtan inte ambitiöst nog.
