Konstnären Lars Vilks hyllades efter sin död närmast unisont av det officiella Sverige. Bland muslimer i sociala medier, i Sverige och runtom i världen, utlöste beskedet om hans frånfälle däremot en våg av glädje.

Hatet flödade i inlägg och kommentarsfält. Blodtörsten var så påtaglig att den inte gick att negligera. Däremot kunde den tonas ner.

“Islamisterna skriver att de vill skända Vilks grav”, löd en rubrik på Expressens kultursida.

En artikel i Dagens Nyheter gav ordet till en kvinnlig aktivist som fick företräda Sveriges muslimer och försäkra läsarna att “profeten själv skulle inte reagera med hat och övergrepp om han kritiserats”, ett faktum “vissa muslimska opinionsbildare och kommentatorer” beklagligt nog bortsett från.

I Svenska Dagbladet hette det att Vilks död utlöst jubel i “jihadistkretsar”.

Vilket det säkert också gjort. Men inte bara där.

Att reducera hatet mot Vilks och glädjen över hans död till ett marginellt fenomen bland “islamister” eller det ännu snävare “jihadistkretsar”, är önsketänkande. Eller ett medvetet försök att dölja en obehaglig verklighet.

Ingen vet med säkerhet hur många av dessa tusentals inlägg som skrivits av “islamister” eller “jihadister”.

Det finns snarare anledning att utgå från att en hel del av kommentarerna, kanske rentav de flesta, kommer från personer som ser sig som helt vanliga troende muslimer. Personer som också är helt vanliga troende muslimer.

Att fira hans död är inte samma sak som att vara beredd att själv döda Vilks, eller ens att önska att någon annan dödar honom. Men skadeglädjen säger något om den bakomliggande världsbilden.

Bland muslimer är det inte en extrem uppfattning att den som förolämpar profeten Muhammed förtjänar att straffas. Snarare är det en åsikt som ryms i det som benämns islams mittfåra.

En omfattande undersökning från 2020 av danskarnas attityder till yttrandefrihet, Ytringsfrihed i Danmark, visar att invandrare från muslimska länder och deras barn genomgående har en påtagligt restriktivare syn än andra grupper i befolkningen på hur fri yttrandefriheten ska vara. Exempelvis ansåg 76 procent, tre av fyra, att det borde vara olagligt att kritisera islam.

Varför skulle attityderna bland svenskar med motsvarande bakgrund vara mycket annorlunda?

Islam har sin egen version av mänskliga rättigheter. Den kallas Kairodeklarationen. Där slås det fast att alla har rätt att fritt uttrycka sina åsikter – under förutsättning att det inte bryter mot muslimsk, religiös lag, sharia. Detta gäller alla “rättigheter”.

Det förlopp som började med fatwan mot den brittiske författaren Salman Rushdie 1989, fortsatte med den danska karikatyrkrisen 2005 och därefter med kontroverserna kring Vilks rondellhund, gjorde en sak tydlig: att den vidsträckta yttrandefrihet som länge tagits för given i länder som Sverige var lika förenlig med islam som olja med vatten.

Läs även: Gudmundson: Lars Vilks drog ner byxorna på oss alla

Det finns ingen anledning att låtsas att stödet för ordens och konstens frihet är hundraprocentigt och ovillkorligt bland övriga delar av den svenska befolkningen eller bland landets politiska, mediala och kulturella eliter. Även det visade Vilks med all önskvärd tydlighet genom sin rondellhund och de reaktioner den utlöste.

Det hindrar inte att yttrandefriheten – åsiktskorridoren till trots – är vid i Sverige. Vidare än i de flesta andra länder. Vidare än i något land med muslimsk befolkningsmajoritet.

De flesta troende muslimer uppskattar också yttrandefrihet. I alla fall så länge den inte används för att kritisera islam.

“Sverige ska vara ett land som håller ihop”, slår den rödgröna regeringen fast. Det låter som en besvärjelse. Om Sverige varit ett land som höll ihop hade det inte behövt sägas. Om Sverige inte varit ett land där människor börjat vänja sig vid att folk skjuts ner på gator och torg, hade inrikesminister Mikael Damberg (S) inte behövt säga att ”vi ska inte vänja oss vid skjutningar i Sverige”.

Sommaren 2018 antog regeringen en långsiktig strategi för att minska och motverka segregation. Där pekas det på handfasta problem som boende- och skolsegregation, på låg sysselsättning och hög långtidsarbetslöshet i områden med “socioekonomiska utmaningar”.

Men segregationen går djupare än så och visar sig inte minst i fråga om värderingar.

Den välkända värderingskartan från forskningsprojektet World Values Survey åskådliggör dessa skillnader grafiskt. Avståndet i grundläggande värderingar mellan Sverige och de länder majoriteten av de senaste decenniernas invandrare kommit från, kunde inte gärna ha varit större. Samma fysiska värld men skilda världar mentalt.

Om detta var Vilks konstprojekt rondellhunden en ständig och oönskad påminnelse.

Läs även: Hundratals jublade över Vilks död på arabiskspråkig svensk sajt

Lyssna: Helgintervjun: Lars Vilks: Ingen poäng med yttrandefrihet om ingen blir upprörd