Svarta hål eller slukhål? Frågan är hur studieförbunden, som varje år får närmare två miljarder kronor i statsbidrag, ska karakteriseras. En rapport från Riksrevisionen tyder på att omfattande fusk och slarv förekommer. Det är inte direkt oväntat.
Frihet under ansvar har varit den övergripande principen när staten år efter år efter år betalat ut generösa ersättningar till studieförbunden. Möjligen fungerade det en gång i tiden. Det gör det i alla fall inte längre. Det visar Riksrevisionens granskning av hur statens anslag till studieförbunden hanteras.
“En stor andel av studieförbundens kostnadsersättningar till studiecirklar saknar tillräckliga underlag. Det finns också indikationer på att bidrag har gått till privat konsumtion, allmänt verksamhetsstöd eller för att subventionera kommersiell verksamhet”, säger Ann-Mari Skorpen, som lett Riksrevisionens granskning, i ett pressmeddelande.
Man skulle också kunna uttrycka det rakare och brutalare: stöd försvinner i rena bedrägerier. I rapporten konstaterar Riksrevisionen att det finns “stor risk” att pengarna studieförbunden får går till annat än folkbildning.
Under granskningen har Riksrevisionen bland annat gått igenom 371 arrangemang som under förra våren fick kostnadsersättning från studieförbunden. För 163 av dessa arrangemang, vilket motsvarar 44 procent, nästan hälften, fanns enligt Riksrevisionens bedömning inte godtagbart underlag för utbetalningarna i form av orginalkvitton, fakturor eller annat. Ett konkret exempel som nämns i rapporten är en förening som fick 14 400 kronor av ett studieförbund för inköp av musikinstrument, men där kvitton saknades.
I hälften av de cirka 270 studiecirklar i föreningsregi som ingick i granskningen bedömer Riksrevisionen att kostnadsersättningarna kan ha använts som ett allmänt verksamhetsstöd till föreningen.
När Riksrevisionen gått igenom studieförbundens årsredovisningar visar det sig också att flera förbund har omfattande tillgångar – mellan 13 och 670 miljoner kronor – i kontanter och värdepapper. Om denna förmögenhetsuppbyggnad skett med hjälp av skattemedel har Riksrevisionen inte kunnat utröna.
Det är inga småsmulor som ligger i potten. Varje år betalar staten ut cirka 1,8 miljarder kronor till studieförbunden. Det är en tiondel av statens kulturbudget. Stödet till folkbildningen motiveras med den sedvanliga uppsättningen av positiva signalord. Förbundens verksamhet ska stärka demokratin, öka mångfalden, minska klyftor, höja bildningsnivån, öka delaktigheten i kulturlivet. I vilken mån verksamheten verkligen lever upp till detta skulle vara intressant att veta, men det är en annan granskning. Men att vuxna människor ska få stöd via skattemedel för att i studiecirkelform knyppla, diskutera film eller måla med vattenfärg är allt annat än självklart.
Läs även: Nima Sanandaji: Bidragsfusket måste stävjas och skatterna sänkas
Det stora problemet enligt Riksrevisionen är att det kontrollsystem som finns för att upptäcka fel och fusk inte är effektivt. Det finns ingen enhetlighet i hur olika förbund bedriver detta kontrollarbete. Och studieförbunden har heller inget att vinna på att rapportera fel, eftersom det kan leda till sänkta statsbidrag.
Folkbildningsrådet, som har till uppgift att årligen följa upp och granska hur de enskilda studieförbunden sköter sina kontroller, gör inte sitt jobb. Regeringen borde å sin sida ha fäst betydligt större vikt vid en effektiv kontroll av hur bidragen används, och sett till att Folkbildningsrådet levererat relevant information, anser Riksrevisionen.
Det är slött, slappt och likgiltigt över hela linjen, på alla nivåer. Men så blir det lätt när andra, det vill säga skattebetalarna, står för notan.
Att det finns omfattande fel och fusk är ingen nyhet. Det är orsaken till granskningen. De senaste åren har en rad skandaler där miljontals kronor försvunnit i systematiska bedrägerier avslöjats. I Järvaområdet i Stockholm fick fyra studieförbund förra året betala tillbaka sammanlagt 5,3 miljoner kronor i statsbidrag.
Riksrevisionen har i tidigare rapporter, 1999 respektive 2011, framfört liknande kritik av brister i Folkbildningsrådet kontrollarbete.
Nu krävs en rejäl genomlysning av stödet till studieförbunden. Både av stödet som sådant, av dess omfattning och inriktning, och hur det i praktiken används. Att det nuvarande systemet byggt på egenkontroll inte fungerar och inte kan få fortsätta borde vara en självklarhet.
En sådan genomlysning får gärna vara ett led i en större granskning av stödet från stat och kommun till organisationer, trossamfund och andra delar av det så kallade civilsamhället.
Läs även: Hej då Folkbildningsrådet – det behövs inte skattestöd till folkbildning 2021
