Nu inleds den stora slutstriden om den europeiska unionens långtidsbudget för perioden 2028–2034. Kommissionens förslag innebär en utgiftsökning från omkring 13 000 miljarder kronor – den nuvarande långtidsbudgeten – till i runda slängar 22 000 miljarder kronor. En ökning med närmare 70 procent. Det borde vara otänkbart. Ett skambud.

Budgeten är “större, smartare och vassare”, lyder kommissionsordföranden Ursula von der Leyens beskrivning.

Större är den onekligen. Men smartare? Vassare?

Sverige är den fjärde största nettobetalaren till EU räknat som andel av BNP. Hur mycket medlemskapet kostar på årlig basis varierar. Förra året betalade Sverige in närmare 41 miljarder kronor brutto och fick tillbaka omkring 16 miljarder i stöd och bidrag, vilket ger en nettoutgift på cirka 25 miljarder. Det är ungefär hälften av vad det svenska biståndet kostar under ett år. Och det är avsevärt mindre än de årliga, statsfinansiella kostnaderna för den misslyckade invandringspolitiken. Men ändå.

Förhållningssättet till kommissionens och Brysselbyråkratins ständiga strävan efter mer pengar och därmed ökad makt skiljer sig mellan medlemsstaterna. Som tumregel vill nettobetalare spara medan nettomottagare vill slösa. Det finns också en annan dimension. I EU-parlamentet står höger ofta mot vänster. Högern vill hålla igen. Vänstern vill spendera. Högern vill slå vakt om makten på nationell nivå. Vänstern gillar överstatlighet, av vilket följer mer pengar till Bryssel.

En illustration av de skilda förhållningssätten gavs när Sverigedemokraternas EU-parlamentariker Charlie Weimers mötte Miljöpartiets dito, det tidigare språkröret Isabella Lövin, i debatt i torsdagens Aktuellt.

“EU måste lära sig att omfördela inom budgeten, och det gör man ju inte alls här”, konstaterade Weimers och pekade på områden med besparingspotential som regionalstöd, socialfonder, jordbruksstöd och bistånd.

Även om Lövin inte hade några principiella invändningar mot omprioriteringar så menade hon att EU:s budget behöver förstärkas. Så vad anser hon då att pengarna behövs till? Det är inte svårt att gissa vad som var Lövins första tanke. Klimatomställningen.

“Vi har väldigt stora fördelar av att vara med i EU. EU-kommissionen räknar ju med att bara av den fria inre marknaden så får vi tillbaka tio gånger vår medlemsavgift”, poängterade Lövin.

Miljöpartiet är ett exempel på hur vänstern i Sverige över tid kommit att omvärdera EU, som länge betraktades som något av ett högerprojekt, ett kapitalistiskt påfund som inte gynnade folkflertalet.

År 2006 gick MP fortfarande till val på att Sverige skulle lämna EU och istället söka andra samarbeten i Europa, som det hette i valmanifestet. Två år senare beslöt partiet efter en medlemsomröstning att skrota utträdeskravet. Den EU-kritiska profilen skulle bestå, men medlemskapet accepterades, hette det. Men i takt med att Miljöpartiet blivit allt rödare under det gröna skalet har kärleken till EU vuxit.

Egentligen är det en naturlig utveckling. Socialister älskar byråkrati. Socialister älskar regler. Socialister älskar planer. Och storslagna planer älskar socialister mer än allt annat.

Med andra ord finns det väldigt mycket med EU som värmer hjärtat hos en sann socialist.

Läs även: Skogkär: EU har oförtjänt stort förtroende

Europa håller sakta på att avindustrialiseras. Allra tydligast syns utvecklingen kanske i Tyskland. Ingen fara, säger en del. Europas framtid ligger i tjänstesektorn. Men de senaste tio, femton åren har EU hamnat allt längre på efterkälken ekonomiskt jämfört med USA och Kina. Tillväxten är lägre. Innovationstakten likaså. Men när det gäller tillväxten av regler finns det nog ingen ekonomi som kan mäta sig med EU. Unionen byråkratiseras i takt med att den avindustrialiseras.

Industriarbetsgivarnas vd Per Hidesten säger till Tidningen Näringslivet att EU:s löften om att lätta på företagens regelbörda varit varmluft, i alla fall så här långt.

“Det är fortfarande bara ord och ingen handling. Nere i Bryssel är lagstiftningsmaskinen fortfarande i fullt påslag. Det är full gas och det verkar inte finnas något stopp”, suckar Hidesten.

Regler behövs. Ibland behövs nya regler. Men om inte följden ska bli en ständigt växande byråkrati är en bra tumregel att ta bort minst en gammal regel för varje ny. I EU tycks det istället fungera så att för varje reglering som möjligen tas bort så tillkommer två nya.

I det senaste numret av The Economist skärskådas kommissionens högtidliga löften om regelförenklingar. Med hänvisning till EU:s egna beräkningar konstaterar The Economist att de nya regleringar som samtidigt är på gång kommer att kosta näringslivet inom unionen ytterligare omkring 900 miljarder kronor årligen. Netto innebär det ökade ekonomiska pålagor, inte minskade. Mer krångel, inte mindre.

Det har aldrig funnits, det finns ingen och det kommer sannolikt aldrig att finnas någon byråkrati som frivilligt sätter sig själv på en avmagringskur. Det går emot byråkratins själva natur. EU är inget undantag.

Större, smartare och vassare, säger von der Leyen om jättebudgeten. Större, dummare och trubbigare är ord som känns mer passande.

Läs även: Skogkär: EU är en fastsittande plastkork