Inte heller 2021 blev året då utvecklingen vände och gängkriminaliteten pressades tillbaka. Arvet efter de rödgröna är två förlorade mandatperioder i kampen mot den organiserade brottsligheten.
I Sverige är det nuförtiden skottår varje år.
Under de senaste två decennierna har antalet dödsskjutningar mer än fördubblats, från under 20 om året till en bra bit över 40.
När 2021 nu kan summeras står det klart att den vändning som den S-ledda regeringen år efter år ställt i utsikt låter vänta på sig.
Inte heller detta blev året då gängen “knäcktes”. Om nu någon väntat sig det.
Enligt polisens statistik över skottlossningar sköts 46 personer till döds i Sverige under 2021. En färre än föregående år, men fyra fler än året dessförinnan.
För en jämförelse:
Det år regeringsmakten gick över i rödgröna händer, 2014, sköts 28 personer ihjäl, enligt Brottsförebyggande rådet.
Så här lät det från socialdemokratiskt håll i valrörelsen 2014 om någon glömt:
“Den organiserade brottsligheten är ett allvarligt hot. Vi kan aldrig acceptera att den får fäste runt om i Sverige. Det ska råda nolltolerans mot gängkriminalitet. Nyrekryteringen av ungdomar till kriminella gäng måste motverkas med kraft. […] Ingen ska behöva vara rädd för att anmäla brott eller vittna i rättegång.”
Snart åtta år senare kan det konstateras att orden i partiets valmanifest, i likhet med så mycket annat som yttrats från socialdemokratiskt håll om hur “gängen ska knäckas”, var varm luft.
Läs även: Skjutningar – Sverige bland Europas värsta
Utvecklingen har inte vänt. Den har inte ens bromsat in. Den har snarare accelererat.
De senaste fem åren har det skett nästan en skottlossning om dagen, en dödsskjutning i veckan.
Sedan valet 2014 har närmare 300 personer, företrädesvis unga män, skjutits till döds i Sverige.
Hotet från den organiserade brottsligheten har om något ökat. Den beskrivs allt oftare som “systemhotande”. Välfärdssystemen plundras. Några rekryteringsproblem finns inte – när ledande kriminella hamnar bakom lås och bom fylls tomrummet efter dem snabbt av yngre förmågor.
Barn, inte ens tio år fyllda, värvas och skolas in i kriminalitet av gängen.
Tystnadskulturen breder ut sig, inte bara i de områden där de territoriella gatugängen har sina revir. Vittnen hotas, misshandlas, mördas.
De särskilt utsatta områdena, där gängkriminaliteten till stor del har sin bas, har inte blivit färre utan fler. 2015 var de 53. Förra året 61.
Socialdemokratiska ledare kommer och går, men löftena är sig lika.
Nu är det inte Stefan Löfven utan Magdalena Andersson som utlovar krafttag mot den grova brottsligheten:
“Jag kommer att vända på varje sten för att bryta segregationen och knäcka gängen.“
Självkritik är inte en socialdemokratisk paradgren. Istället angriper den nye partisekreteraren Tobias Baudin Moderaternas ledare:
“Ulf Kristersson talar om 20 år för att komma till rätta med problemen. Så talar den politiker som aldrig haft någon Olof Palme i sitt parti och som saknar både modet och visionerna.”
Om utvecklingen kan vändas på betydligt kortare tid än två decennier, varför tog Socialdemokraterna inte chansen när de gavs makten för snart åtta år sedan? Vad har hindrat dem? Borgerliga skattesänkningar, som Löfven brukade skylla på?
Samhället är alltid starkare än gängen, upprepade Löfven. Men gängen verkar inte lyssna.
Det borde inte heller väljarna göra.
En röst på Socialdemokraterna och deras rödgröna stödpartier MP, V och C är en röst på mer av samma. Mer tomma ord. Mer grov brottslighet.
Det är en röst på status quo. I bästa fall.
