Att den som har ansvar också måste ta ansvar borde inte vara kontroversiellt. Ändå säger en rödgrön riksdagsmajoritet nej till utökat tjänstemannaansvar. Beklagligt men knappast oväntat.
Det blir ingen skärpning av tjänstemannaansvaret. Den saken satte en rödgrön riksdagsmajoritet bestående av S, V, MP och C stopp för på onsdagen.
Kanske inte helt överraskande. I Sverige betraktas ansvarsutkrävande i regel som något högst problematiskt.
Inte heller är det särskilt överraskande att riksdagsmajoriteten för status quo uppstod genom att Centern, som tidigare varit för ett utvidgat tjänstemannaansvar, bytte sida. Det är trots allt i rödgrönt landskap centerpartister trivs bäst numera.
Frågan om tjänstemannaansvar har stötts och blötts i flera år. Våren 2018 riktade riksdagen ett tillkännagivande – en uppmaning – till regeringen om att utvidga ansvaret för tjänstefel. Det ledde till att frågan togs upp i en statlig utredning.
Även om en riksdagsmajoritet alltså ville se en utvidgning av straffansvaret innehöll regeringens direktiv till utredaren inget uppdrag att ta fram ett förslag på hur en sådan utvidgning skulle kunna utformas. Enligt direktivet skulle utredaren “överväga och ta ställning till om det straffrättsliga ansvaret för tjänstefel bör utvidgas”. Regeringen blandade bort korten.
Utredarens slutsats blev att en sådan utvidgning vore olycklig. Den skulle exempelvis kunna leda till “en osäkerhetskultur med tjänstemän som är rädda för att fatta beslut”. På det hela taget fann inget argument för skärpt ansvar nåd i utredarens ögon. Enligt utredaren lever vi i stort sett redan i den bästa av världar, och som stöd för denna slutsats hänvisas till – regeringen:
“Regeringen har bedömt att den svenska förvaltningen fungerar väl i ett internationellt perspektiv och Sverige rankas mycket högt i den offentliga sektorns effektivitet och lågt i den skattade graden av korruption, även om resultaten har försämrats något jämfört med tidigare år.”
Men då så.
Genom ämbetsansvarsreformen 1976 avskaffades det allmänna straffrättsliga ansvaret för tjänstefel. Innan dess fanns ett långtgående ansvar som omfattade de flesta tjänstemän i offentlig verksamhet. Det innebar att i princip varje fel eller försummelse i tjänsten – avsiktlig som oavsiktlig – kunde sluta i en dom för tjänstefel. Ansågs brottet särskilt allvarligt dömdes för tjänstemissbruk.
I och med ämbetsansvarsreformen begränsades straffansvaret till beslut som innebar myndighetsutövning. Det mesta avkriminaliserades. För att ställas till svars för vårdslös myndighetsutövning, som den nya brottsrubriceringen löd, krävdes även att tjänstemannen uppvisat grov oaktsamhet. Senare justeringar av lagstiftningen har inte inneburit några större förändringar.
De senaste tio åren har anmälningarna om tjänstefel varierat kraftigt. En topp nåddes 2012 med över 8 000 anmälningar. Fem år senare hade anmälningarna minskat till drygt 6 000 för att sedan börja öka igen, och 2020 kom det enligt statistik från Brottsförebyggande rådet in närmare 7 500 anmälningar.
Det är mycket ovanligt att en anmälan om tjänstefel leder någonvart. Tre av fyra handlagda brott avskrivs direkt, utan någon utredning. År 2020 väcktes endast 21 åtal för tjänstefel. Om en polisanmälan inte leder någon vart kan den som anser att ett tjänstefel begåtts väcka enskilt åtal. Av de knappa tio sådana mål som prövats de senaste 15 åren har inget lett till fällande dom.
Att anmäla någon för tjänstefel framstår som ungefär lika meningsfullt som att anmäla en cykelstöld. Det bidrar knappast till att förtroendet för landets myndigheter ökar.
Läs även: Regeringens utredare säger nej till skärpt tjänstemannaansvar: ”Nonchalant”
Vad som är en rimlig andel åtal i relation till antalet anmälningar är svårt, för att inte säga omöjligt att avgöra. Men det ligger mycket i justitierådet Tomas Bulls konstaterande:
“Medborgare får bilden av att fel begås utan att någon ställs till svars.”
Utredaren hänvisar till att tjänstemän som begår fel i sin myndighetsutövning kan bli föremål för disciplinära åtgärder. Men disciplinärenden är inget som allmänheten har inblick i och därför inte heller något allmänheten kan ta intryck av.
Inför valet i höst är de rödgröna partierna på vild flykt från allt vad ansvar heter för de gångna två mandatperioderna. Det må sedan gälla energiförsörjning, gängkriminalitet, hanteringen av coronapandemin eller något annat.
Så det är trots allt konsekvent när den som inte vill avkrävas ansvar heller inte vill att ansvar ska utkrävas.
