Att det finns politikerförakt är inte konstigt. Inte med tanke på att så många politiker verkar gå in med liv och lust för att ge alla som föraktar politiker vatten på sin kvarn.
De som bekymrar sig över växande politikerförakt – om det nu är växande – tenderar att blunda för elefanten i rummet: att det kan finnas en god anledning till att vissa politiker föraktas.
Namnet till trots tar sociala medier sällan fram det bästa hos människor. Tvärtom. Det verkar alldeles särskilt gälla politiker, som i många fall gör vad de kan för att förstärka bilden av sig själva som småskurna och grälsjuka manipulatörer.
För några dagar sedan gavs ännu ett exempel på den saken. Och ännu en gång med företrädare för Socialdemokraterna i ledande roller.
Det började med att Moderaternas riksdagsledamot Fredrik Kärrholm skrev följande på X:
“Rätt invandring är bra för Sverige. I januari införs snabbare handläggning (max 30 dagar) för högkvalificerad arbetskraft. Samtidigt ska invandring av personer med lågt humankapital minska. Sedan november krävs 80 procent av medianlönen för arbetstillstånd. Bör på sikt höjas mer.”
Inget märkligt kan tyckas. En företrädare för ett regeringsparti som lyfter fram en av regeringens reformer. Men att tala om “lågt humankapital” fick vänstern att vakna med ett ryck ur sin mellandagsslummer. Snart var cirkusen i full gång och föreställningen pågick i dagar.
Bra eller dåligt, bu eller bä, någon diskussion i sak om förändringen blev det inte. I vanlig ordning utbröt istället ett bråk om ord – lågt humankapital – och dess innebörd.
Vad var detta för vidrig människosyn? Vad menade Kärrholm egentligen? För han bara måste ju ha menat något mer och annat än det han faktiskt skrev.
En av dem som tyckte att Kärrholm måste förklara sig var inte oväntat det tidigare statsrådet Annika Strandhäll (S):
“Fattiga, funktionshindrade, lågutbildade? Specificera gärna vad det är att ha ett lågt humankapital.”
Ett annat tidigare statsråd, Anna Ekström, reagerade med att passivt-aggressivt citera Kärrholm: “Lågt humankapital” – som om användningen av detta inom politiken och samhällsvetenskapen närmast vardagliga begrepp var något ytterst anmärkningsvärt.
Den tidigare utrikesministern Jan Eliasson (S) tog i från tårna; Kärrholms inlägg gav uttryck för “en form av avhumanisering som inte får gå obemärkt förbi”. Eliasson siade om att härnäst var det slut med ”allas lika värde”.
“Det här är fascistisk människosyn”, förkunnade Vänsterpartiets Ulla Andersson, fram till 2022 partiets ekonomiskpolitiska talesperson, numera regionråd i Region Gävleborg.
Och efter de tidigare statsråden följde deras svans.
“Ett tydligt steg mot fascism: avhumanisering.” “Kärrholm sjunker allt djupare ner i det bruna träsket. Nu öppet fascistisk.” “Det enda humankapital som spelar någon roll är empati, fascistsvin.” “Vilket vidrigt uttryck att använda om människor.” “Språket är identiskt med det Hitler använde, som Mussolini använde.”
Allt var med andra ord sig bedövande likt. Ja, till och med Hitler fick vara med på ett hörn.
Läs även: Skogkär: Politikerförakt uppstår inte ur tomma intet
Spelad dumhet eller verklig dumhet? I vardagligt tal avses med humankapital sådant som formell utbildning, arbetslivserfarenhet, motivation och andra personliga egenskaper. Att människor därför har olika stort humankapital är knappast kontroversiellt. Det borde i alla fall inte vara det.
Frågan inställer sig: är Strandhäll, Ekström med flera verkligen så här korkade eller simulerar de? Oavsett hur svaret lyder kommer det inte att tala till deras fördel.
Att de här personerna, som mest framstår som omogna skolgårdsmobbare, faktiskt suttit i landets regering är, för att använda ett strandhällskt favorituttryck, ovärdigt.
Politikerförakt beskrivs inte sällan som ett hot mot demokratin. Men den dag väljarna blivit så cyniska att de inte ens upprörs av politikers dumheter och lögner har de definitivt slutat bry sig. Och då om inte förr är demokratin i fara.
Läs även: Gudmundson: Politikerförakt uppifrån