Häromdagen publicerade nyhetsmagasinet Fokus en artikel som väckte viss uppståndelse.

Den inleds på följande sätt:

Jag hatar Annie Lööf.

Centerledaren väcker helt visst känslor, positiva såväl som negativa, men det är sällan ogillandet uttrycks så oförblommerat utanför det som föraktfullt brukar kallas “nätets undervegetation”.

Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, fann texten osmaklig:

Själv hatar jag ingen, och vill vårda en anständig ton i debatten. Förstår inte att Fokus vill vara en plattform för hat.

Civilrättsprofessorn Mårten Schulz anser att artikeln aldrig borde ha publicerats och frågar sig om detta inte är det “sämsta utgivarbeslutet i år i en (tidigare) respekterad publikation”.

”Dessa ord är ingen slump. De kommer inte överilat från deras läppar. Tvärtom är de väl valda och syftar till att radikalisera sina läsare och skapa mer hat mellan oliktänkande grupper”, kommenterade Linköpings kommunalråd Muharrem Demirok (C).

Först två noteringar i marginalen:

Artikeln hade förmodligen aldrig publicerats om den skrivits av en man. Men nu var skribenten en kvinna, Anna Björklund.

Att hata vissa politiker anses mer eller mindre legitimt. Hade någon på samma sätt uttryckt sin avsky mot Jimmie Åkesson (SD) så är väl frågan om ett ögonbryn höjts.

Hat är en tabubelagd känsla. Kanske är det därför även tämligen hovsam kritik numera ofta kallas hat av den eller de som angrips. Det blir ett sätt att avfärda kritiken – även berättigad sådan – utan att behöva bemöta den. En smitväg.

Att vara hatad är att vara ett offer och att bli accepterad som offer har sina fördelar. Segraren skriver historien, hette det förr. Idag skrivs historien allt oftare av förloraren, av offret. Offerstatus kan därför vara något eftersträvansvärt.

Förakt är även det en tabubelagd känsla. Och visst kan politikerförakt vara ett demokratiskt problem.

När Anna Björklund skriver att hon hatar Annie Lööf är det dock knappast något vitglödgande, berusande hat som avses. Snarare just förakt, ett ord som Björklund också använder för att beskriva sina känslor inför centerledaren.

Men varför tycker hon då så illa om Annie Lööf?

Svaret finns i artikeln:

Det handlar om att säga en sak, göra en annan, och komma undan med det. Hennes karriär symboliserar uppluckringen av den tillit som är nödvändig för att vår typ av demokrati ska fungera bra. För Annie Lööf lovade att äta upp sin sko om hon skulle göra det hon sedan dess gjort varje dag, hon sa x, på sitt alltid nedlåtande sätt, till både väljare, kollegor och journalister, och gjorde y.

Björklunds vredgade attack är i hennes ögon ett försvar av demokratin, inte ett angrepp på den.

Och det beteende hon beskriver är heller inte unikt för Annie Lööf. Vilket också är Björklunds slutliga poäng: Così fan tutte – så gör de alla.

Läs även: Skogkär: Annie Lööf (C) talar tvärtomspråket

Politiken har intimiserats. Kanske började det 1962 när Tage Erlander (S) satt i Hylands hörna i SVT och berättade roliga historier. Mer sentida exempel är när Göran Persson (S) 2002 dansade med kossan Doris i barnprogrammet Abrakadabra. Och förra hösten var Stefan Löfven (S) med hustrun Ulla gäst hos Carina Bergfeldt, även det i SVT, och berättade om sina basturutiner och om hur man håller kärleken vid liv.

Politiker har blivit en undergrupp i den breda kategorin kändisar och förväntas likt andra kändisar hålla upp sitt privatliv till allmän beskådan. Vilket de verkar vara allt villigare att göra.

Ett utmärkt exempel är Annie Lööfs YouTube-kanal där avsikten är att visa upp en annan sida av partiordföranden, låta tittarna få en glimt av vad som händer bakom de politiska kulisserna, komma henne närmare, bli Annie med Lööf.

Naturligtvis är detta – åtminstone numera – oftast en falsk intimitet, en beräknande intimitet, i första hand avsedd att förbättra opinionssiffrorna, men intimitet är det lika fullt.

Politik har alltid handlat om känslor, inte alltid särskilt ädla. Men intimiseringen har tagit detta till en ny nivå. Och på samma sätt som i andra relationer mellan människor bor kärleken oftare än man tror granne med hatet.

Läs även: Lööf om högerskon: ”Det har jag aldrig sagt” – men gamla TV4-klippet spökar

Men politiken och politikerna har också krupit närmare människorna på ett annat sätt.

Allt mer av våra liv ska politiker lägga tillrätta. Folket, medborgarna, väljarna, de där nere – förstår inte sitt eget bästa. De måste med lock, pock och nya lagar fås att vandra den rätta vägen.

Det mesta vill politikerna styra. Vem av föräldrarna som ska vara hemma med barnen. Vilket material det ska vara i påsarna maten bärs hem i. Vilket drivmedel som ska finnas i tanken. Hur vi ska ta oss till jobbet. Vilken mat som ska ligga på tallriken. Hur vi ska spara till pensionen.

Människors inkomster anser sig politiker ha rätt att disponera efter eget gottfinnande. Alltid mer, aldrig nog. Pengar omfördelas för att maximera väljarstödet – eller köpa röster om man så vill. En familjevecka hit. Några bidrag dit.

Politiker strävar efter att bli betraktade som alla goda gåvors givare. De anser sig unikt lämpade att styra vem som ska ha och från vem det ska tas.

Men när politiker tar ifrån människor ansvaret kommer människor att hålla politikerna ansvariga för allt som de tycker har gått fel.

Politikers främsta strävan är att bli omvalda. För att bli omvald gäller det för politikern att övertyga väljarna om att det finns problem som just hennes parti har lösningen på. Inte sällan är det problem som skapats genom tidigare, ogenomtänkta politiska beslut eller oförmåga att fatta nödvändiga beslut. Segregationen och den grova brottslighetens utbredning är typiska exempel.

Politikerförakt är ingen ädel känsla, inget som bör uppmuntras. Men den som följer dagspolitiken med dess lögner och smutskastning kan knappast förvånas över att förakt uppstår. Inte heller hävda att den alltid är grundlös.

Läs även: Varför ska Annie Lööf kommentera Annie Lööf?