När det blir lättare att byta juridiskt kön kommer det också att bli lättare mentalt för unga att ta steget vidare och kräva medicinsk behandling och olika kirurgiska ingrepp med oåterkalleliga konsekevenser och svåra biverkningar som följd.
På torsdagen lade ledamöterna i riksdagens socialutskott sista handen vid det lagförslag som ska göra det enklare att byta juridiskt kön. Precis som väntat ställer sig utskottets majoritet bakom förändringen. Men regeringen är kluven. Kristdemokraterna säger nej. Det skulle Moderaterna förmodligen också göra om riksdagsgruppens majoritet fick bestämma. Det talas om att uppemot 80 procent av ledamöterna ogillar förslaget.
Stödet lär inte vara större bland medlemmarna ute i landet. Missnöjet jäser. Många har svårt att förstå varför partiordföranden Ulf Kristersson – som de uppfattar saken – gjort det till en prestigesak att trycka lagstiftningen igenom riksdagen. Återstår för Kristersson att låta partipiskan vina. Om samtliga partiers ledamöter fick rösta efter eget huvud skulle en riksdagsmajoritet sannolikt stoppa lagändringen.
Eftersom regeringen inte kunnat enas läggs förslaget inte fram i form av en proposition utan som ett utskottsinitiativ. Utöver KD är Sverigedemokraterna emot så Kristersson och Johan Pehrson (L) får ta de rödgröna till hjälp. Men även i Socialdemokraterna råder delade meningar. Kvinnoförbundet med Annika Strandhäll i spetsen är motståndare till förslaget. Även Liberalernas kvinnoförbund tvekar att kliva på tåget.
Läs även: Hjort: M borde reformera ekonomin i stället för könslagen
Att byta juridiskt kön har varit möjligt sedan 1972. Lagförslaget innebär att processen blir enklare. Åldersgränsen sänks från 18 till 16 år, med målsmans godkännande. Det kommer heller inte att behövas någon omfattande utredning och könsdysforidiagnos, bara en enkel vårdkontakt innan.
Att göra det enklare att byta juridiskt kön handlar enligt förespråkarna om att göra livet lättare för en liten, sårbar minoritet av transpersoner, som i dag utsätts för onödigt psykiskt lidande genom att det är en så omständig process att byta juridiskt kön. Andra behöver i princip inte bry sig eftersom lagändringen – påstås det – inte påverkar dem.
Det senare är långtifrån självklart. Hur ska idrottsrörelsen göra när biologiska män kräver att få tävla med och därmed mot kvinnor? Sådana frågor viftar utskottsmajoriteten bort genom att hänvisa till att det ändå huvudsakligen är de internationella förbundens regler som avgör.
Ska biologiska män hädanefter ha rätt att byta om i kvinnornas omklädningsrum? Det får enligt utskottets majoritet bli en sak för domstolarna att avgöra utifrån diskrimineringslagstiftningen.
Hur ska Kriminalvården hantera biologiska män som bytt juridiskt kön och därför kräver att få avtjäna sitt straff på en anstalt för kvinnor? Inga problem, hävdar förespråkarna. Ändå framgår av utskottsförslaget att det krav som i dag finns i fängelselagen och häkteslagen om att de intagna måste samtycka till att en intagen av motsatt kön placeras tillsammans med dem, ska tas bort.
Och risken för att juridiskt könsbyte blir till ett verktyg som används av kriminella aktörer för att försvåra myndigheters och företags kontroll av vilka de har att göra med? Ja, missbruk kan inte uteslutas, konstaterar utskottet.
Att vara man eller kvinna är för förespråkarna av förslaget inte något som avgörs av biologiska faktorer utan i första hand en fråga om känsla. Och att utifrån denna känsla kunna byta kön juridiskt, och om så önskas även fysiskt – så gott det nu går – genom medicinsk behandling och kirurgiska ingrepp, ses som en mänsklig rättighet.
I utskottets förslag används formuleringen “personer som tilldelats könstillhörigheten flicka vid födseln”. Det får det att framstå som om en individs kön inte är något som bestäms vid befruktningen, utan något den nyfödda ges lite hipp som happ av en barnmorska eller möjligen läkare.
Förespråkare för lagändringen hävdar även att detta inte har något med medicinsk behandling och kirurgiska ingrepp att göra, att det är två helt separata frågor. Men hela syftet med förslaget är att lagstiftningen ska bli mer “bekräftande” i förhållande till individers upplevda könstillhörighet. Bytet av juridiskt kön kommer oundvikligen att fungera som ett kvitto på att känslan av att leva i fel kropp är verklig och äkta när till och med lagstiftningen utgår från att så är fallet. Steget till medicinsk behandling och olika ingrepp blir därmed lättare att ta.
Av en rapport från Socialstyrelsen, Utvecklingen av diagnosen könsdysfori, framgår att könsdysfori var på gränsen till icke-existerande i Sverige i slutet på 1990-talet. Från millennieskiftet fram till 2012 skedde en långsam ökning, därefter sköt kurvorna brant i höjden, främst bland unga kvinnor. På tjugo år, från 1998 till 2018, ökade antalet kvinnor som fick diagnosen könsdysfori från några enstaka fall per 100 000 invånare till närmare 300 om året i åldersgruppen 18–24 år.
Samma rapport visar också att olika psykiatriska diagnoser, särskilt depressioner, ångestsjukdomar, autism och ADHD var upp till tio gånger vanligare bland yngre kvinnor som fått diagnosen könsdysfori jämfört med övriga befolkningen. Ett likartat, men inte fullt så avvikande mönster, sågs hos män som fått diagnosen.
Detta, att så många plötsligt känner att de inte hör hemma i sin kropp, liknar mer än något annat en social smitta som särskilt drabbar unga med olika psykiska problem, ofta flera diagnoser.
Lagändringen riskerar att bidra till att denna sociala smitta får förnyad kraft, vilket i sin tur leder till att fler ungdomar vill utsätta sig för hormonbehandling och kirurgiska ingrepp med ofta svåra biverkningar och oåterkalleliga konsekvenser i föreställningen att de då – men endast då – kan bli lyckliga.
Läs även: Skogkär: Kön är mer än en känsla
