För tjugo år sedan hölls i Durban i Sydafrika en världskonferens mot rasism.

Ett möte mot rasism som blev en uppvisning i rasism, i vitglödgat hat mot judar. Det blev ett av FN:s och det så kallade världssamfundets skamligaste ögonblick.

Öppen antisemitism förekom både på själva högnivåmötet och vid sidokonferensen för idéburna organisationer. Antisemitisk litteratur, som den ökända förfalskningen Sions Vises protokoll, såldes i anslutning till en förment antirasistisk konferens. Judiska deltagare fick löpa gatlopp bland aggressiva demonstranter. Israel, den judiska staten, demoniserades i tal inne på mötet och i talkörer utanför.

“Hatet mot judar är ett gift i vårt samhälle”, skrev statsminister Stefan Löfven (S) och tre statsrådskollegor nyligen i en debattartikel i Aftonbladet.

Få händelser illustrerar detta bättre än hur antirasism förvreds till rasism i Durban. Här populariserades centrala tankefigurer i nutida antisemitism, där hat mot judar förklätts till hat mot den judiska staten: Israel som apartheidstat. Sionism – judisk nationalism – som rasism. Judarna som de nya nazisterna och palestinierna som de nya judarna.

På onsdag uppmärksammas Durbankonferensens tjugoårsjubileum med ännu ett högnivåmöte i New York i samband med öppnandet av FN:s generalförsamling.

Men åtskilliga länder – i alla fall åtskilliga demokratier – anser att hela Durbanprocessen är ohjälpligt komprometterad av händelserna på och runt mötet 2001.

Listan över länder som valt att bojkotta onsdagens sammankomst är lång: USA, Kanada, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Italien, Tjeckien, Österrike, Australien, Ungern, Israel, Nya Zeeland, Cypern, Bulgarien, Kroatien, Grekland, Slovakien, Slovenien.

Hur den rödgröna regeringen i Sverige ställer sig är oklart in i det sista. Ännu på måndagskvällen löd beskedet från utrikesminister Ann Lindes (S) pressekreterare att frågan fortfarande ”bereds”.

Läs även: Er invandringspolitik driver judarna från Malmö

Om mindre än en månad anordnar regeringen en stor konferens med ett mycket långt namn: Malmös internationella forum för hågkomst av Förintelsen och bekämpande av antisemitism.

Valet av värdstad motiveras med “Malmös mod och vilja att bekämpa antisemitism och andra former av rasism” samt med hänvisning till stadens historia: hit flydde danska judar när deras hemland ockuperades av Nazitysklands armé, hit förde Folke Bernadottes vita bussar överlevande från koncentrationslägren.

Staden är väl vald även med tanke på att Malmö blivit något av en symbol för en växande antisemitism i Sverige. Eller sällsynt illa vald.

I dag flyr judar från Malmö, inte till Malmö.

Ansvaret för att det blivit så vilar bland annat på företrädare för Löfvens eget parti. På Malmös förre kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalu, med uttalanden som att stadens judar borde ta avstånd från staten Israel, och att stadens judiska församling infiltrerats av Sverigedemokraterna. Eller på senare år ungdomsförbundet SSU, vars kampsång om att “krossa sionismen” ljöd vid Förstamajtåget i Malmö 2019. Som ett eko från Durban 2001.

Lägg till detta en stor invandring från länder i Mellanöstern och Nordafrika där hat mot judar och staten Israel är något vardagligt, närmast en självklarhet. Så sent som i våras urartade en propalestinsk demonstration i Malmö i antisemitism. Det var långtifrån första gången.

“Var och en av oss har ett ansvar för att markera mot hat och rasism. Gör din plikt. Bidra med din del. Stå på rätt sida av historien”, manade Löfven och hans statsråd i Aftonbladet.

När det kommer till den nutida antisemitism Durban blivit en symbol för är det påfallande hur svårt regeringen tycks ha att avgöra vilken sida av historien som är den rätta.

Läs även: Bulletins Helgintervju: Leo Kramár: ”Det är importerad antisemitism”