Ord kan leda till mord, sägs det. Men det borde även gälla ord som kommer från socialdemokrater.
Som offer betraktat saknade psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren, som knivmördades under sommarens Almedalsvecka i Visby, politiskt värde.
Förvisso var mördaren en person som rörde sig i högerextrema kretsar, vilket kan räcka mer än väl för att göra politik av ett våldsdåd. Men motivet för mordet tycktes närmast ha med gärningsmannens egna psykiska problem och missnöje med den psykiatriska vården att göra.
Annorlunda var det med uppgifterna som senare kom fram om att gärningsmannen Theodor Engström egentligen var ute efter Centerledaren Annie Lööf. Ett uttalande från åklagaren Henrik Olin om att Lööf tilldelats ett målsägarbiträde, och därmed var att anse som ett brottsoffer i utredningen mot Engström, kom som en skänk från ovan under en febrig valrörelsespurt.
Enligt Rättsmedicinalverket var Engström vid tidpunkten för dådet påverkad av en allvarlig psykisk störning som medförde att han saknade förmåga att inse följderna av sitt handlande. Han var inte tillräknelig. Ing-Marie Wieselgren föll offer för en galning, helt enkelt.
Att dra slutsatser om vad som får en psykiskt sjuk människa att begå ett vansinnesdåd kan framstå som vanskligt, för att uttrycka sig försiktigt.
Sådana petitesser låter sig inte Socialdemokraterna hindras av när regeringsmakten är hotad. Ansvaret för Engströms mordplaner – om vilka ingen utan insikt i den sekretessbelagda förundersökningen har en aning – lades raskt på Sverigedemokraterna.
Utrikesminister Ann Linde (S) angav tonen. “Fruktansvärt att det hat som SD och andra högrextrema [sic] krafter riktat mot Annie Lööf lett till detta.”, twittrade Linde.
Därmed gick startskottet för en välregisserad kampanj på ett vid det här laget välkänt tema – att SD fört in hatet och våldet i svensk politik.
Läs även: Skogkär: Valrörelsen börjar nu och den blir inte vacker
Det moraliska stödet till Annie Lööf även från politiska motståndare är i de flesta fall säkert genuint. Upprördheten som riktas mot Sverigedemokraterna är däremot främst instrumentell, en del av ett politiskt spel. SD anklagas för att hetsa till och legitimera våld och hat. Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna anklagas i nästa led för att legitimera SD. Och det är detta som är det verkliga motivet bakom den kampanj Linde inledde – att höja det politiska priset för att samarbeta med Sverigedemokraterna så mycket det någonsin går. Efter åtta år av politiska misslyckanden är detta det halmstrå Socialdemokraterna griper efter.
Om det blågula blocket lyckas vinna den 11 september och om samarbetet med Sverigedemokraterna visar sig fungera kan det betyda att Socialdemokraterna för lång tid framöver är utestängda från den politiska makten. Det finns i väljarkåren i dag en stabil mitten-högermajoritet i form av M, KD, SD, L och C. Det är endast tack vare att den tidigare alliansen är splittrad i synen på samarbete med SD som Magdalena Andersson och Stefan Löfven före henne kunnat göra sig hemmastadda i statsministerbostaden Sagerska palatset.
Därför antyder socialdemokratiska statsråd som Annika Strandhäll och andra att ett fascistiskt eller nazistiskt maktövertagande hotar om de rödgröna skulle förlora makten och SD få inflytande över regeringspolitiken. Eller rent av bli en del av en regering – i och för sig osannolikt.
Om det nu verkligen är så att den svenska demokratin är hotad skulle många säkert se det som nödvändigt och moraliskt berättigat att till varje pris förhindra en sådan utveckling. Även med våld. Innebär då inte det att de rödgröna – enligt deras egen logik – genom sin retorik utsätter Jimmie Åkesson men även Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Johan Pehrson (L) för fara när dessa åtminstone underförstått utmålas som ett hot mot det demokratiska statsskicket?
Ord kan leda till mord, som någon påpekade apropå det hat Annie Lööf utsatts för i framför allt sociala medier.
Och vem vet vad en vettvilling kan ta sig till om han får för sig att han har en historisk roll att spela: att rädda landet från en svensk motsvarighet till Adolf Hitler – Åkesson. Eller en svensk motsvarighet till Franz von Papen, den konservative tyske politiker som anses ha banat väg för Hitler till makten? Det senare en roll som Aftonbladets ledarredaktion, Socialdemokraternas ledande trollfabrik, tilldelade Ulf Kristersson redan för fyra år sedan.
Ord kan leda till mord. Om någon ur den kinesiska eller somaliska gruppen i Sverige skulle utsättas för ett våldsdåd imorgon, skulle Socialdemokraterna och statsminister Magdalena Andersson då ta på sig ansvaret med tanke på Anderssons uttalande nyligen att ”vi vill inte ha Chinatowns i Sverige, vi vill inte ha Somalitown”?
Det lär knappast hända. Och ingen i oppositionen lär heller avkräva henne något sådant ansvar. För det här smutsiga spelet är det i stort sett bara Socialdemokraterna och den övriga vänstern som spelar.
