Integrationsminister Anders Ygeman (S) har hamnat i onåd hos de muslimska organisationer, flera av dem tillhörande islamistiska Muslimska brödraskapet, som Socialdemokraterna under lång tid odlat nära och vänskapliga relationer med.
När Sverigedemokraterna som en reaktion på påskhelgens koranupplopp föreslog att uppehållstillståndet för alla i en familj skulle kunna dras in om någon familjemedlem begick ett allvarligt brott, högg integrationsminister Anders Ygeman (S) direkt:
“Jag tycker att det är beklagligt att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna föreslår kollektiv bestraffning. Det är något vi sett islamister driva i sharialagstiftning och vi har sett det i 30-talets Tyskland.”
Men angreppet slog tillbaka. Säkerligen på ett för Ygeman oväntat sätt. Uttalandet fick Islamiska Samarbetsrådet, ISR, att tömma sin vredes skålar över den olycksalige ministern. Ygemans kommentar var “i särklass den farligaste i denna valrörelse hittills”, skriver ISR i ett pressmeddelande.
“Uttalandet är okunnigt, oacceptabelt och ansvarslöst! Man kan inte vara Sveriges integrationsminister och samtidigt likställa islams budskap med nazismen! ISR kräver därmed en offentlig ursäkt från ministern!”
Den frikostiga användningen av utropstecken får väl sägas avspegla ilskan.
Av de muslimska trossamfund som undertecknat kravet på en ursäkt kan åtminstone två, Förenade Islamiska Föreningar i Sverige (FIFS) och Sveriges Förenade Muslimer (SMF), räknas till Muslimska brödraskapets svenska krets, allt enligt Johan Westerholms bok Islamismen i Sverige. Av bokens kartläggning framgår hur stort och vittförgrenat Muslimska brödraskapets nätverk i Sverige är. I mitten av det organisationsschema Westerholm skisserar återfinns studieförbundet Ibn Rushd. Andra muslimska organisationer som ingår är Islamiska förbundet i Sverige, Sveriges imamråd, Sveriges unga muslimer och hjälporganisationen Muslim relief.
Läs även: Makram: Tolerans för hädelse vs Tolerans för våld
Islamism, även kallad politisk islam, vill att religionen ska utgöra grunden för samhället. Islamism kan förespråka fredliga såväl som våldsamma medel för att förändra ett samhälle i islamistisk riktning.
Inget parti har underlättat så mycket för islamisterna att flytta fram sina positioner i svenskt samhällsliv som Socialdemokraterna. Här har partiets sidoorganisation för troende, Tro och Solidaritet, tidigare Broderskapsrörelsen, spelat en nyckelroll.
Islamologen Sameh Egyptson beskriver i sin bok Erövringen – Muslimska brödraskapets infiltration av Sverige förhållandet som att Socialdemokraterna fungerade som “fadder” för Muslimska brödraskapet.
Samarbetet tog fart på 1990-talet och utmynnade bland annat i en överenskommelse, förankrad i partiet, mellan Broderskapsrörelsen och Sveriges muslimska råd, om att utveckla “muslimers delaktighet i socialdemokratin”. Här sattes upp specifika mål för hur många muslimer som skulle företräda partiet i politiska församlingar på olika nivåer.
En framträdande islamist, Omar Mustafa, valdes 2013 in i Socialdemokraternas partistyrelse. Han tvingades dock avgå redan efter en vecka, främst på grund av att han bjudit in antisemiter och homofober till Islamiska förbundet, där han var ordförande.
Det var en socialdemokratisk statsminister, Stefan Löfven, som 2014 släppte in den förste islamisten i en svensk regering, miljöpartisten Mehmet Kaplan. Kaplan hade då en lång och gedigen karriär bakom sig i organisationer knutna till Muslimska brödraskapet.
Islamisterna i Muslimska brödraskapets svenska nätverk är knappast representativa för den uppskattningsvis en miljon svenskar som är muslimer eller har muslimsk bakgrund. Av dessa stödjer på sin höjd en femtedel det Muslimska brödraskapet, bedömer Johan Westerholm.
Men även om de bara representerar en minoritet, är Muslimska brödraskapets aktivister extremt skickliga på att organisera sig och på att tillgodogöra sig svenska offentliga medel.
Genom Westerholms och Egyptsons böcker, genom forskningsrapporter som Islamisk aktivism i en mångkulturell kontext av docent Aje Carlbom vid Malmö universitet, borde farorna med att låta islamister från Muslimska brödraskapet befästa sin makt och sitt inflytande vara uppenbara för alla beslutsfattare. Ändå fortsätter skattemedlen att flöda för fullt från bidragskranarna hos exempelvis Myndigheten för stöd till trossamfund och Folkbildningsrådet.
Den svenska staten är sekulär. Religion betraktas formellt som den enskildes ensak. Varför trossamfund då ska finansieras via skattemedel, utöver den skatt församlingsmedlemmar själva frivilligt betalar in, är oklart. Åtminstone borde skattemedel inte gå till religiösa sammanslutningar som försöker undergräva Sveriges demokratiska statsskick och inskränka de medborgerliga fri- och rättigheter som garanteras av grundlagen.
De svenska islamisternas främsta mål just nu är av allt att döma att begränsa yttrandefriheten genom att förvandla lagen om hets mot folkgrupp till en hädelselagstiftning som exempelvis gör det straffbart att bränna koranen.
Svenska politiker vill gärna framställa det som att yttrandefriheten är helig för dem. Svajiga uttalanden från exempelvis Centerledaren Annie Lööf om att polisen borde kunna utnyttja ordningslagen för att stoppa koranbränning, säger något annat. Samma sak när statsminister Magdalena Andersson nu uppenbarligen känner sig manad att gång på gång understryka att “bokbål, vare sig det är heliga skrifter eller andra böcker, är en vedervärdig företeelse och hör hemma på historiens skräphög”.
I en opinionsundersökning av Novus för SVT:s räkning svarade 28 procent av de tillfrågade – och hela 39 procent av kvinnorna – att ”demonstrationer som kan kränka någon person eller grupp” bör förbjudas. Droppen tycks urholka stenen.
Det har spekulerats i om islamister låg bakom upploppen under påskhelgen. Oavsett vilket bör det inte råda någon tvekan om att islamister ser upploppen som ett tillfälle att flytta fram sina positioner. Även om de inte själva står bakom våldet, även om de själva tar avstånd från våldet, är de inte sena att utnyttja de möjligheter våldet erbjuder.
